Pantheon och Hamilton får en kvällspromenad varje kväll. Vi tar oss till tomtgräns där den spretiga roten ska gnuggas in. En pinne pekar lite olyckligt och får Panthis kräkreflex att dra igång… varje kväll. Känns lite som isbjörnsmattan i grevinnan o betjänten. När ska han lära sig? 😂👍

När Kaisa tar kontakt med dem är båda tacksamma att hon inte är så fysisk som människor lätt blir. De tycker båda att den här kommunikationen med människa är spännande och positiv.

Amazon har mycket riktigt varit storasystern som tagit hand om Prasslin. Livet utan människor är tufft och när kattmamman slutade mata sökte sig Amazon med Prasslin i släptåg iväg själva för att hitta mat då konkurrensen om mat var stor där de bodde. De hade flera syskon eller åtminstone fanns det kattungar i samma ålder i området där de höll till visar de. Livet i den här delen av ön var hård och parasiter, sår och större rovdjur gjorde att dödligheten var stor. Amazon o Prasslin blev rädda för nått så Amazon tog skydd i bilen o Prasslin hängde på. Under motorhuven satt de och där blev det både väldigt varmt och ljudet var så högt! Båda var livrädda och Prasslin var i så dåligt skick från början att all hans energi gick åt under färden. När de kom fram var han helt i chock och oförmögen att fly.

Prasslin var så nedsatt av parasiter och sjukdom och har från början varit i sämre skick än Amazon så han fångades in. Han beskrev inte detta med sämre skick så, utan mer som smärta och obalans i kroppen och att det kliade i öronen och att särskilt ett öga var irriterat.

Amazon var minst lika rädd men i bättre skick så hon flydde när människorna började jaga. Rätt in i djungeln. Men hon höll sig nära då hon inte fått med sig Prasslin.

Prasslin var så rädd efter att ha spenderat en natt själv på hotellets toalett, fortfarande i chock och utan sin syster och omgiven av jättar. När min man bara handlade enligt sitt hjärta och tog upp honom och lade honom i sin famn och jag skrev ”att i den stunden blev Prasslin tam” så var det nog delvis så, för den närheten som Prasslin fick då uppskattade han massor. Den hjälpte honom att släppa chocken.

Kvällen när vi fick ge upp och leta efter Amazon, när den gick över i natt och lugnet lade sig, då letade Amazon igen efter sin bror utan framgång. Hur skulle hon kunna veta att han var inlåst på en toalett i Villa Vanilla. Som sagt resten av detta har jag skrivit om och katternas och min åsikt om vad som hände här överensstämmer. Vill ni ändå läsa mer om detta så finns det att läsa om här (Prasslin) och här (Amazon).

Nu då? Ja Prasslin har som ni sett blivit väldigt kelig. Det är nog inte bara kel man ser, utan också en osäkerhet och okunskap i hur man umgås med människor. Han uppskattar när man inte har bråttom med honom och är snäll o lugn så han kan läsa av kroppsspråket bättre. Det syns i de filmer jag publicerat när han inte vet hur väl han vill. Han tycker dock att människor är stora och lite läskiga är vi allt ännu. Han menar att han lätt skulle återgå till att vara förvildad om han skulle råka komma ut. Men han känner sig frisk och stark nu. All den sjukdom han haft hela livet är plötsligt borta och han vet ärligt talat inte riktigt vad han ska göra med all den tid och energi han fått nu när han inte behöver ”överleva” längre. Bra mat och rent vatten finns.

Det han har svårast för är alla ljud som aldrig tar slut! Människor är oerhört bullriga och det följer en massa obehagliga och onaturliga ljud med oss som stressar Prasslin och stress sätter sig lätt i Prasslins mage. Matte gör en notering i minnet på detta. Han saknar nog djungelns mer naturliga ljud. Han är dock väldigt nöjd och glad över att det finns mat och han har kommit längre i sin tilltro till människan än vad Amazon gjort. Glad att vara tillbaka med Amazon är han också.

Även Amazon delar känslan av att vara glad över att det finns mat och hon är också glad över att kunna sova på riktigt utan att ha ett öra på spänn. Hon är inte heller lika orolig nu för att maten plötsligt ska ta slut. Det var hon i början och då stressåt hon mera.

Resan som Kaisa beskrev ska ta flera dagar gjorde henne reserverad och nervös då den resan hon minns som har med människor att göra var den under en motorhuv. Kaisa skyndade sig snabbt att förklara att en sådan resa var det inte tal om utan en i en trygg bur. Amazon lugnade sig lite. Att komma till en ny flock var inget som direkt berörde henne nu. Det oroade däremot Prasslin som lärt sig att andra katter inte alltid är snälla. Så även här lugnade Kaisa och sa att matte och husse skulle styra upp det på bästa sätt.

De är små och de har mycket bakom sig och mycket framför sig. Men vi hoppas verkligen att vi ska kunna erbjuda dem lugnet de behöver när de väl kommer hit. Lugn och ro att få landa i ny miljö utan att stressa på dem. Det har båda uttryckt och önskat. Att de ges tid att anpassa sig.

Man kan kanske tycka att de ändå har levt ett tag med människor, men de föddes utan närhet till oss och liksom med människor är den här första tiden väldigt avgörande för hur de ska utvecklas som individer. Sår som skapas i så tidiga år kan för både djur o människor ta en livstid att läka.

För ett par veckor sedan sa jag till Ella att bara Prasslin får komma tillbaka till Amazon så kommer hon att bli lugnare. Ella svarade att det enda som gör Amazon lugnare är om hon kelar mera med henne. Ella har haft ryggproblem som förhindrat det. Vi har nog rätt båda två. Amazon själv menar att nu känns det mycket lugnare när brorsan är nära igen. Det får henne att känna sig mera hel och nu kan hon försvara dem båda om det skulle behövas. 😀 Lilla gumman, min lilla Amazonkrigare, din krigartid är över nu. Snart förstår du det du med. Det är inte längre bara ni två mot världen. Er flock blev större efter den där hemska bilfärden, ni har oss nu.

Längtar nu massor efter att få hem dem och få dem att landa i tysthet o lugn. Vill att de ska ligga spinnande här hemma med magarna i vädret.

Kaisa når man lättast på hemsidan. Hon finns också på Facebook. Jag rekommenderar henne varmt.

Det är upp till var och en att tro som de vill. En del vill tro att vi är den enda intelligenta varelsen på den här jorden och jag tycker att vi bevisar motsatsen hela tiden. Vi skulle kanske kunna vara den mest intelligenta varelsen på jorden, men då våra val hela tiden utgår ifrån pengar så är min åsikt att vi inte kvalificerar oss för den titeln ännu.

Själv är jag övertygad om att djur har en intelligens. Jag har vetat det hela mitt liv och när mina föräldrar tidigt talade om för mig att djuren inte hade ett språk minns jag att jag blev så upprörd så jag grät. Jag visste att de hade fel, och samtidigt var jag i en ålder när jag trodde föräldrarna visste allt. Det kändes som ett svek, men jag kunde inte motbevisa dem på många år, då inte heller jag tyckte att ett mjau kunde skilja sig så mycket från ett annat.

När jag blev äldre förstod jag att pratat språk inte är det enda sättet att kommunicera. Den där känslan jag hade som barn hade när telefonen ringde precis sekunderna efter att man tänkt på farmor och det var farmor i andra änden av luren. Eller det totala obehag som genomborrade mig när föräldrarnas hundvän kom in i huset och klappade vår, då gigantiska och genomsnälla skogskatt, som man klappar en hund. Hela hans kroppsspråk talade om att DET inte var sättet att behandla en katt och han svängde irriterat med svansen och lade öronen bakåt. Kvinnan pratade högt och konstant och klappade enformigt och hårt och jag kände ett jätteobehag i min kropp samtidigt som orden kom med känslan och det översattes som en mening i mitt inre ”Nej nu djävlar!” och så hände det, Rufus högg hårt och for iväg under ett bord.

Jag läser av djuren i min närhet, men jag kan inte prata med dem och förmedla vad jag känner. Till det behöver jag Kaisa. Kaisa är djurkommunikatör och jag är så glad att jag fann henne. Vi har nu påbörjat kommunikation med Prasslin och Amazon som bara är fem månader gamla. Fem månader, tänk om hela din värld och allt du kan referera till har hänt på fem månader. Det är en utmaning att nå fram till förvildade djur som inte har människan som vän och ytterligare en utmaning att prata med så unga oerfarna djur. Samtalet skulle bli mer av en envägskommunikation kom vi överens om och jag bad att hon i detta första samtal skulle prata med båda och att huvudbudskapet var att de var säkra och skulle få bo tillsammans hos människor men att det var tillfälligt och att de sedan skulle göra en lång resa för att bo tillsammans. Det blev ett intressant samtal som jag ska berätta mer om i nästa blogg.

Igår fick jag äntligen nyheten jag väntat på, Prasslin och Amazon fick äntligen flytta ihop igen. Detta efter drygt en månad åtskilda. Prasslin är nu tillräckligt stark och frisk för att klara av att bo med de andra exportkattungarna. Vet inte hur många det är, men huvudsaken är att de är tillsammans igen. Om de glömt varandra? Nej, skulle inte tro det. Men mer om det i nästa blogginlägg här.

Äntligen tillsammans igen

Man kan tro att saker och ting händer av slump i vårt hem enda tills den dag man inser att ”slumpen” faktiskt inte alls är slump utan en väldigt planerad händelse som alltid har samma utgång.

Hamilton är smart, det måste medges. Om katterna spenderar natten i kattrummet så händer alltid samma sak. På morgonen får de frukost och släpps ut i hela kattgården och när de går ut och in så börjar vi med frukost här inne. När vi väl är redo för att äta vår frukost är kissarna färdigrastade och inne i kattrummet igen och nu börjar det. Jag vill ha frukostro, jag lägger så mycket tid på mina katter så våra måltider vill jag gärna ha i lugn och ro, så min plan är alltid att äta frukost själva och sedan släppa in katterna. Det blir aldrig så. För Hamiltons plan är motsatt min och ska vi vara ärliga så är han visst något smartare än matte. Hamilton vet nämligen exakt hur han ska göra för att få komma in under frukosten och det är först på senare tid som matte äntligen fattat att detta är smarthet från hans håll och inget annat. Så här går det till när matte blir överlistad av sin smartaste bengal.

Ett försynt jam och hundögon tittar in på matte. Jag har svårt att inte släppa in honom och ibland kommer han in redan i steg 1 av sin lilla plan. Men oftast svarar jag att ”snart får du komma in, jag vill bara äta frukost först.” (utan bengal, en lyx faktiskt). Jag sätter mig ner och tar en, precis EN klunk kaffe sedan drar det igång.

Hopp, hopp, krasch och panik ute i kattrummet (som av en händelse är kattrummet precis bakom ryggen på mig vid frukostbordet och det har fönster) Mannen brukar nu sufflera vad som händer. ”Oj! Pantheon attackerar Hamilton. Hamilton hoppar från klätterställningen och flyr under sängen… ” osv som värsta sportkommentatorn, innan matte får nog, och antingen själv flyger upp eller uppmanar mannen som sitter något närmare att ”rädda Hamilton”. Jag tror att jag i början till och med fräste till Pantheon som faktiskt är helt oskyldig i detta lilla drama.

Det är nämligen Hamilton som startar det hela. Jag har hittills aldrig sett det, men jag förstår nu att det är så det går till. Det är steg 2 i hans lilla plan att också få komma in och få frukost med oss. Nu är det dock jul här inne och det innebär att både en gran och hyacinter har flyttat in och tagit plats över hemmet så kattrummet är en säker zon för sociala och nyfikna bengaler. När de är inne vill jag ha dem under uppsyn så ingen skadar sig. Nästa år blir det nog ingen gran och hyacinterna får jag bura in igen. För då har vi om allt går som det ska fem busiga och påhittiga katter i huset. Jag som blir överlistad av en! Men no more… eller… vänta nu… nämen … åh så söt!

Hur kan man annat än att älska honom? 😉