Vi tänder ett ljus för våra djuränglar idag

Idag tänder jag ett ljus och minns älskade, underbare Picasso. Idag är det djuränglarnas dag.

Jag tänker inte förklara honom närmare. Ifall det surfar in någon jag inte känner som blir intresserad finns det SÅ mycket i denna blogg att läsa om Picasso. Jag minns också tidigare kissar som Tussie och Tussan och min älskade Rufus (Ruff/Ruffe). Bloggen ska kompletteras med bilder på dem vartefter.

Ruff

Änglakatten Tussan

Jag minns också mina andra djur som Gullan (racer Gullan), mitt första marsvin. Cherry, mitt andra underbara marsvin som var till 80% en hona när jag köpte henne. Det måste ha varit starka 20% för de tog över på nått sätt… och Cherry fick byta namn till Harry (blev även kallad ”Käre Harry”). Jag minns också det absolut snällaste husdjur jag någonsin haft. Det var Turbo, en underbar liten dvärgvädurskanin. Det roligaste han visste var att hoppa i cirklar runt mig. Turbo hoppade och Turbos mjuka öron hoppade i takt på hans rygg, runt, runt, runt mina fötter gick färden. Plötsligt utan förvarning vände han håll… Han var en liten skämtare min älskade Turbo.

Turbo

Jag bodde ensam på den tiden och Turbo fick vara mycket ensam trots att han var en ”resekanin” och alltid hängde med mig när jag t ex skulle hem till föräldrarna och hälsa på. Då tog jag honom i en kattbur på tåget. Jag lärde mig snabbt att hålla kattburen, Turbo satt i, högt för annars fick alla barn på tåget syn på Turbo och det tog sådan tid att introducera Turbo för alla barn. Ibland höjdes Turbo lite för sent och barnet framför buren hade redan sett honom. Jag susade förbi och hörde bakom mig ”mamma, mamma hon hade en kanin i sin bur!”

Men en dag så blev Turbo plötsligt deppad. Det spelade ingen roll vad jag hittade på, han lekte med mig lite förstrött, men livsgnistan hade avtagit betydligt. Jag hade själv en tid gått och funderat på om jag inte skulle köpa Turbo ett sällskap. Lillparveln var nu runt året och han var kastrerad. Jag ville inte ha en kaninunge utan en halvvuxen hona. Jag gick och tittade i djuraffärer och där insåg jag snart att de säljer inte halvvuxna kaniner, de säljer bara ungar!

Till slut frågade jag om de visste hur jag kunde få tag i en ettårig kaninhona och då väste butiksinnehavaren att de hade en i rummet bakom. Var jag intresserad? Han fick det att låta som han sålde något helt annat och jag undrade om jag hittat någon hemlig kod. Mannen fortsatte innan jag han fundera vidare ”…Fast, det är ingen vacker kanin!” Jag tänkte att butiksinnehavaren inte heller var så vacker men bad att få se henne och följde med. I rummet bakom satt en liten kaninhona, livrädd, ensam och liten i en bur märkt ”terrarie” (det fattade jag inte förrän jag var långt ifrån affären vilket öde som var planerat för Terra), också hon en dvärgvädur, fast inte lika rasren som Turbo. ”Hon är ful” sa butiksinnehavaren igen och påpekade hur spetsig nos hon hade. Jag förstår om du inte vill ha henne. ”Jag tar henne” sa jag enkelt. Så, så landade även Terra hos oss. Terra blev aldrig ”min” kanin, inte som Turbo, men det gjorde inget. Turbo var min kanin och Terra var Turbos kanin. Från första mötet mellan Turbo och Terra förstod jag att det skulle gå bra. Terra fick sitta i buren och Turbo hoppa runt utanför. Min rara lilla kanin frustade och gjorde ljud jag aldrig hört och han var SÅ intresserad. Jag släppte ut Terra redo att hugga in henne om hon behövde räddas. Terra hoppade ut och lade undergivet ner huvudet på marken och Turbo hoppade fram. Ingen aggressivitet någonstans bara lycka! Terra behandlade Turbo som en blandning mellan unge och man hela livet. Hon höll ordning på honom och putsade honom och pysslade om honom och de älskade verkligen varandra. Så jag tänder ett ljus och minns även dessa två små skuttisar med värme.

Slutligen går min tanke till Simson som väl måste vara död vid det här laget, men det är en annan historia för en annan dag.

Anslut er gärna till denna Facebook grupp, djuränglarnas dag:

https://www.facebook.com/groups/286982754743984/

Kram på er

Tussan (kedjeblogg)

Publicerat: 2012-01-13 22:54

Jag fortsätter att berätta om tidigare katter. Bilderna är fotade ur ett album så kvalitén är inte den bästa, men det får katten kompensera för hon var underbar.

Tussan, en underbar liten kattjej som det finns så många historier att berätta om, detta trots att vi bara fick tre år med henne, men det var tre underbara år.

Jag tog min student under de här 3 åren och Tussan placerade sig mitt på bordet som min mamma dukat mellan 3 glas. Hon välte inget! Min mamma hade sinnesnärvaro att hämta kameran istället för att få panik. Glad

Tussan såg ut som en liten kattunge hela livet och hon var full av bus. Jag och min bror var i tonåren och hon blev som ett syskon till oss.

Min pappa hade egen firma och ”chefen” hade egen kudde och låg på hans skrivbord och såg till att det gick rätt till. Kan ni tänka er en mer harmonisk arbetsmiljö?

Tussan älskade min pappa djupt och kunde ofta hittas ivrigt spinnande som en sjal runt hans hals. Jag vet inte vem som tyckte bäst om det, antagligen tyckte de lika bra om det båda två för pappa pratar ännu om Tussan med kärlek i rösten och att Tussan älskade pappa var ingen tvekan i världen om. Glad

Tussan tog sig gärna upp på garagetaket…

… men väl uppe insåg hon hur fasansfullt långt det var ner…lill-matte?…

Ja, men det är klart att jag tog ner henne.

… men behövdes det verkligen, eller var det en liten show när hon satt och såg hjälplös ut på taket? Flört

En så ljuvlig katt. Vilken kompis vi hade i denna katt min bror och jag.