Jag skulle resa utomlands i jobbet och förberedde mig mentalt på en taxi som skulle hämta mig nästa morgon kvart över fyra. Jag är morgonmänniska, men detta är lite tidigt t o m för mig. När jag kom hem reagerade jag på att Pixie hade spytt upp en del mat och det händer ibland så jag noterade det mentalt och sedan torkade jag upp det och började packa. När mannen kom in hörde jag ”Vad är det här? Det är ju spyor överallt!”
En obehaglig känsla spred sig i magtrakten och en egoistisk tanke ”nej, inte idag!” hann jag nog också med. Tittade på klockan och konstaterade att alla veterinärskliniker är stängda, ”Valla, i Linköping”, tänkte jag. Mannen hade istället analyserat Pixie och konstaterat att hon låg under en stol och andades fort. ”Det är nått fel på Pixie!” Ok, släppte motvilligt packningen och ringde Valla. Det var fullt. Men Kumla har säkert plats. Det tar ca 2 timmar i bil till Kumla och vägarna är kurviga och Pixie avskyr bil och jag skulle utomlands dagen efter (jo, det fanns fortfarande i min förvirrade hjärna). Jag ringde distriktsveterinärerna.
Hade lite tur, en av veterinärerna var på Vikbolandet och kunde faktiskt göra hembesök(!) när hon avslutat det hon skulle göra. Men… hon hade inget direkt med sig förvarnade hon. Det blir en standardundersökning. ”Det funkar!” sa jag. Någon timme senare kom hon och undersökte Pixie i hemmiljö på vår säng! Alltså åh! Så stressfritt för Pixie. Men… tyvärr räckte det inte. Hon meddelade efter undersökning att om Pixie skulle överleva natten så var det veterinärsklinik som gällde. Antagligen skulle vi också få lämna henne över natt. Hennes hjärta slog för snabbt för att ens lista ut vilken takt den hade, dock hade hon ingen feber. Det blev alltså en resa med Pixie i knät till Kumla. Vet att det inte är så säkert, men nu handlade det om att inte stressa upp Pixie ytterligare.
Pixe hyperventilerade och dräglade ner mig och handdukarna och lyckades faktiskt att spy ännu en gång i bilen. Fattar inte att hon hade något kvar i magen med tanke på allt vi torkat upp hemma. Stackars, stackars lilla katt så eländig hon var. Ett tag rosslade hennes andningar oroväckande och jag viskade i hennes öra att hon skulle hålla ut och kämpa lite till och tänkte ”hon dör här i bilen till Kumla!” Men det gjorde hon inte. Vi hann in med henne inlindad i handdukar och rätt in i veterinärsmottagningsrummet for vi.
Där togs blodprov och temp igen (ingen feber denna gång heller) och sedan röntgades hela Pixie. Tiden gick och jag och klockan närmade sig midnatt. Veterinären hade vi träffat en gång för när det var akut med Pollux och hon är verkligen kanon! Jag frågade om status och de hade ännu inte hittat vad som orsakade Pixies tillstånd, men de hade konstaterat att hon hade artros på hela ryggraden! Framtassarna visste vi sedan tidigare. Hon går på livslång förbrukning av Metacam för smärtlindring.
Pixie i genomskärning
Fokus ryggrad
De kotor som är öppna nedåt är friska. De som inte är det är artrosangripna. Nedan visar jag de artrosangripna kotorna med röda kryss. ”Hon har ont!” sa veterinären. Ja, tänkte jag, men hon går på metacam och vi människor har också sjukdomar sånt är tyvärr livet. Vi gräver där vi står och arbetar utifrån de nya förutsättningarna. Pixie har pallar hemma för att nå det hon behöver och det fungerar än så länge.
Hennes lever var också ovanligt liten, den var ny. Det visste vi inte. Antagligen på grund av den månad Pixie var borta i sin ungdom och inlåst utan tillgång till mat och vatten.
Fokusbild lever
Gul markering – Pixies lever, Grön markering – borde ha varit Pixies lever
Veterinären förklarade att de sannolikt var tvungna att ta in Pixie över natt och då bad jag att vi kunde få åka hem så jag kunde få någon sömn innan jag skulle upp igen.
Veterinären skickade genast hem oss och av någon anledning så stod vi still på parkeringen i några minuter innan vi kom iväg och då kom hon, veterinären, rusande mot bilen! ”Vi har hittat det! Vi har hittat det! Vi vet vad som är fel på Pixie!” Hon formligen strålade. ”Det är sköldkörteln, den producerar för mycket hormon! Det är goda nyheter, det är behandlingsbart och hon kan leva med det med livslång medicinering. Men vi behåller henne över natt i alla fall. Men ni kan åka hem och känna er lite lugnare i alla fall.” Det gjorde vi verkligen. Jag sov en hel timme den natten sedan började resan mot Genéve. Min man hämtade hem Pixie från Kumla redan nästa dag och Pixies medicinering påbörjades. Detta var måndag, natten till tisdag och nu är vi inne på lördag och Pixie känns riktigt bra igen. Pixie och Pollux är 13 år gamla nu och jag hoppas jag får behålla dem i många år till. Pixie kämpade denna gång för att överleva och så länge mina katter kämpar för att överleva så kommer vi att kämpa för detsamma. Den dagen de inte vill längre får vi ta ett annat beslut, men jag är så glad att vi slapp det denna gång.
Det är jag också!
