”Om tre veckor ska ni beställa ett återbesök!” orden fanns inom mig och i början på veckan tog jag tag i det och beställde, efter lite konsultation med mannen, tid på den absolut närmaste veterinärskliniken från huset så Pixie inte skulle behöva åka bil så långt. En vecka kvar. Sedan för två dagar sedan började Pixie spy igen. Nämen… rackarns. Det var annorlunda denna gång och trots att hon spydde mer än vi skulle önska var det aldrig någon fara för hennes liv. Men, vi ringde och rådfrågade och det blev skonkost i ett dygn och fortiflora, men trots det fortsatte Pixie att kräkas. Vi fick ägna den lediga dagen på jourkliniken i Valla, Linköping och där beslutade man till sist att Pixie skulle byta medicin. Men det var först efter att hon gått igenom diverse blodprovstagningar.

Hon såg glädjande nog ut att svarat bra på medicinen så vi gör ett försök till med ny medicin. Pixie spyr lite fortfarande, men det tar några dagar innan den gamla medicinen går ur kroppen så vi har hopp ännu.

Ja, mycket fokus på tjejen. Det hon har är giftstruma och den goda nyheten är att det går att bota. Något som vi ska satsa på till sommaren om det går som vi vill. Då kommer Pixie åka iväg till Jönköping och bo på deras klinik en vecka och under tiden genomgå strålning. Därefter har förhoppningsvis sköldkörteln krympt till normal storlek och därmed överproducerar den inte hormon längre. Ja, himmel vad man lär sig…

Nu hoppas vi att vi slipper flera bilder av tjejen i sjukhusmiljö och att hon blir bra av den nya medicinen så vi inte behöver åka till Jönköping i panik.

Nä fy bubblan nu får det vara bra! Stackars Pixie! Sedan är det ju så att det finns flera katter i huset som vill ha en syl i vädret.

Tror jag nog Panthis… det var länge sedan vi hörde från…

… från den vackraste katten!

… Pollux!

Pollux?

Jag skulle resa utomlands i jobbet och förberedde mig mentalt på en taxi som skulle hämta mig nästa morgon kvart över fyra. Jag är morgonmänniska, men detta är lite tidigt t o m för mig. När jag kom hem reagerade jag på att Pixie hade spytt upp en del mat och det händer ibland så jag noterade det mentalt och sedan torkade jag upp det och började packa. När mannen kom in hörde jag ”Vad är det här? Det är ju spyor överallt!”

En obehaglig känsla spred sig i magtrakten och en egoistisk tanke ”nej, inte idag!” hann jag nog också med. Tittade på klockan och konstaterade att alla veterinärskliniker är stängda, ”Valla, i Linköping”, tänkte jag. Mannen hade istället analyserat Pixie och konstaterat att hon låg under en stol och andades fort. ”Det är nått fel på Pixie!” Ok, släppte motvilligt packningen och ringde Valla. Det var fullt. Men Kumla har säkert plats. Det tar ca 2 timmar i bil till Kumla och vägarna är kurviga och Pixie avskyr bil och jag skulle utomlands dagen efter (jo, det fanns fortfarande i min förvirrade hjärna). Jag ringde distriktsveterinärerna.

Hade lite tur, en av veterinärerna var på Vikbolandet och kunde faktiskt göra hembesök(!) när hon avslutat det hon skulle göra. Men… hon hade inget direkt med sig förvarnade hon. Det blir en standardundersökning. ”Det funkar!” sa jag. Någon timme senare kom hon och undersökte Pixie i hemmiljö på vår säng! Alltså åh! Så stressfritt för Pixie. Men… tyvärr räckte det inte. Hon meddelade efter undersökning att om Pixie skulle överleva natten så var det veterinärsklinik som gällde. Antagligen skulle vi också få lämna henne över natt. Hennes hjärta slog för snabbt för att ens lista ut vilken takt den hade, dock hade hon ingen feber. Det blev alltså en resa med Pixie i knät till Kumla. Vet att det inte är så säkert, men nu handlade det om att inte stressa upp Pixie ytterligare.

Pixe hyperventilerade och dräglade ner mig och handdukarna och lyckades faktiskt att spy ännu en gång i bilen. Fattar inte att hon hade något kvar i magen med tanke på allt vi torkat upp hemma. Stackars, stackars lilla katt så eländig hon var. Ett tag rosslade hennes andningar oroväckande och jag viskade i hennes öra att hon skulle hålla ut och kämpa lite till och tänkte ”hon dör här i bilen till Kumla!” Men det gjorde hon inte. Vi hann in med henne inlindad i handdukar och rätt in i veterinärsmottagningsrummet for vi.

Där togs blodprov och temp igen (ingen feber denna gång heller) och sedan röntgades hela Pixie. Tiden gick och jag och klockan närmade sig midnatt. Veterinären hade vi träffat en gång för när det var akut med Pollux och hon är verkligen kanon! Jag frågade om status och de hade ännu inte hittat vad som orsakade Pixies tillstånd, men de hade konstaterat att hon hade artros på hela ryggraden! Framtassarna visste vi sedan tidigare. Hon går på livslång förbrukning av Metacam för smärtlindring.

De kotor som är öppna nedåt är friska. De som inte är det är artrosangripna. Nedan visar jag de artrosangripna kotorna med röda kryss. ”Hon har ont!” sa veterinären. Ja, tänkte jag, men hon går på metacam och vi människor har också sjukdomar sånt är tyvärr livet. Vi gräver där vi står och arbetar utifrån de nya förutsättningarna. Pixie har pallar hemma för att nå det hon behöver och det fungerar än så länge.

Hennes lever var också ovanligt liten, den var ny. Det visste vi inte. Antagligen på grund av den månad Pixie var borta i sin ungdom och inlåst utan tillgång till mat och vatten.

Veterinären förklarade att de sannolikt var tvungna att ta in Pixie över natt och då bad jag att vi kunde få åka hem så jag kunde få någon sömn innan jag skulle upp igen.

Veterinären skickade genast hem oss och av någon anledning så stod vi still på parkeringen i några minuter innan vi kom iväg och då kom hon, veterinären, rusande mot bilen! ”Vi har hittat det! Vi har hittat det! Vi vet vad som är fel på Pixie!” Hon formligen strålade. ”Det är sköldkörteln, den producerar för mycket hormon! Det är goda nyheter, det är behandlingsbart och hon kan leva med det med livslång medicinering. Men vi behåller henne över natt i alla fall. Men ni kan åka hem och känna er lite lugnare i alla fall.” Det gjorde vi verkligen. Jag sov en hel timme den natten sedan började resan mot Genéve. Min man hämtade hem Pixie från Kumla redan nästa dag och Pixies medicinering påbörjades. Detta var måndag, natten till tisdag och nu är vi inne på lördag och Pixie känns riktigt bra igen. Pixie och Pollux är 13 år gamla nu och jag hoppas jag får behålla dem i många år till. Pixie kämpade denna gång för att överleva och så länge mina katter kämpar för att överleva så kommer vi att kämpa för detsamma. Den dagen de inte vill längre får vi ta ett annat beslut, men jag är så glad att vi slapp det denna gång.

Idag är det jag som rapporterar nästan live från dammen. Här höstfejas det vill jag lova. Det petas ner lökar och plockas löv ur dammen och somliga av oss hjälper till genom att busa lite med grästuvorna.

Jo, men någon måste göra det också. Jag testar kvaliteten på gräset kan man säga oupss. lite vek där. Fast det var nog inget gräs det var en sån där iris som matte säkert inte gillar när jag böjer av. Hm… här gäller det att snabbt få hennes uppmärksamhet så den dras från irisen. Matte?

Titta här matte på din världssnälla kattjej som bara ligger här och solar lite. Just det solar, inte förstör irisar alltså, bara solar här i lugn och ro bakom grästuvorna. Världssnäll! Sa jag det?

Titta här matte vad som stuckit upp, fokusera på de tre höger i bild är du snäll. Vad sa du? För tidigt? Men jag tycker de är fina fast de smakade inte så gott som man skulle kunna tro så de där tre till höger får nog vara ifred.

Ja, vad har vi mer gjort då? jo, matte har begravt växter… vänta… ok… förstår… inte begravt säger hon, planterat! Vi säger väl det då. Nu ska här smaskas vidare… slappas vidare menar jag förstås.