– Hm… jasså minsan är det nu man fyller år alltså? När man är som sömnigast är det inte typiskt.

– Fyller år? Jag är inte så sömnig matte.  Födelsedagar är det smaskigaste jag vet.

– Fast i år är det inte så mycket fokus på smask Hamme, i år får vi uterummet. Grattis på dig brorsan!

– Jasså? Jaha, ja men det var ju jättekul, men *pssst*, du Panthis har vi inte redan fått den?

– Den har tydligen inte varit vår förrän idag.

– ♪♫♪♫♪♫ Har den äran till mig, världens snällaste tjej! Idag är jag med kattgård och det är en kul grej! ♪♫♪♫♪♫

– ♪♫♪♫♪♫ Har den äran till mig, har ej fått ens ett ”hej”, men har den äran, har den äran, har den äran till mig… ♪♫♪♫♪♫

–  ♪♫♪♫♪♫ Har den äran till dig, har den äran till mig. Vi firar utan råtta  och idag blir vi i kattår tjugoåtta!  ♪♫♪♫♪♫

– ZZzzzzzzz… oj vad det är jobbigt att fylla år! Zzzz…. Nu sover vi så går vi ut och leker i vår present sedan.

Visst är det lätt att planera livet när man lever sin dröm, men vad händer när drömmen förändras? Är det alltid lämpligt att ha katt?

– Det är väl alltid lämpligt att ha katt!

När vi köpte vårt första hus kände jag att jag äntligen kunde skaffa katt. Jag hade längtat länge. Pixie och Pollux anlände till ett stort hus med trädgård, drömläget för katt tyckte jag. Men, livet är föränderligt.

– Inte om man lever i nuet, matte *kurr*.

Efter några år i huset förändrades våra drömmar och vi beslutade oss för att flytta. I första hand till lägenhet, men någonstans inom oss fanns en dröm om att resan skulle sluta på landet.

– Det är inte alltid bra att ha superhörsel. Flyttar man till lägenhet så hör man massor, men man ser inget! Måste vara spöken…  överallt! Kusligt! 

En vanlig fråga jag fick innan vi flyttade in till lägenheten var förvånande nog ”Tar ni med er katterna?”. Vi hade bara Pixie och Pollux då.

Katten är fortfarande ansedd som en slit- och släng-vara. Jag har svårt för det där synsättet när det gäller liv. Stelt leende svarade jag att ”Ja, jag tar med mig dem.” En del gav sig inte utan fortsatte fråga ”Men hur går det då? De är ju utekatter…” Jag försökte förklara att jag ser mina katter som en del av familjen och familjen tar man väl med sig när man flyttar?

– Oj! Även om jag var lite rädd i nya hemmet hade jag blivit ännu räddare om du lämnat mig. Är det vanligt att människor lämnar de yngsta när de flyttar?

Nej, det tror jag inte Pollux, inte de yngsta, de lurvigaste, tyvärr.

– Lurvigaste, vilken fånig idé. Är du säker matte? Kan man inte ta de randigaste och prickigaste istället. Vi fick ju en ny chans nu att dumpa dem när vi skulle flytta ut på landet menar jag? Den här kanske vi kan dumpa? Jag tror att det finns en liknande i nästa rum matte. Vi kanske kan dumpa båda på en gång? *hehe* skojade bara.

Hm… tror vi återgår till berättandet när vi skulle in i lägenhet. Inte nog med att jag behöll dig och Pixie när vi flyttade till lägenhet, kattstyrkan fördubblades.

Plötsligt fanns det två busungar i lägenheten. Det var mina första bengaler någonsin och bengalungar har en energi som får Duracellkaninerna att framstå som trötta pensionärer.

Hur får man då lägenhetslivet att fungera med fyra katter? Jo, man får göra som amerikanarna säger ”think outside the box”, tänkta utan begränsningar, tänka utanför lådan.

– Varför utanför lådan matte, jag tycker man gör mycket bra tänkande och spanande i lådan!

När det gällde bengalerna blev det dagliga promenader i parken, skogen, ja överallt där man kunde gå. Det blev inte många slappa hemmakvällar framför tv:n under denna period. Nej, jag har vandrat många långa mil med katt under dessa två år.

Jag köpte mycket kattleksaker och aktiveringsprylar till kissarna så de hade att göra när de var inomhus. Det går att göra mycket inomhus sa jag bestämt och blåste såpbubblor över sängen.

– Över mig matte, kul! Jag älskar såpbubblor med kattmynta. Har du något mer kul?

– Ah, det hade du, jag som älskar svävande möss! *kurr*

Nu har de dryga två åren i lägenhet passerat och vi bor nu äntligen på landet. Vi flyttade in lagom till vintern i nya huset, så nu är det fågelspaning och promenader på tomten som gäller, men till våren ska här bli en kattgård som heter duga.

– Kattgård!? När blir det vår matte? 

Snart… Snart, har vi nått vårt mål mina pälsklingar! ♥

Nu lever vi snart i vår dröm igen, och kissarna kan åldras med oss på landet om vi inte ändrar oss igen förstås. Det vet man aldrig. Livet är föränderligt men katterna är för alltid en del av det.

Katter är intelligenta och läraktiga, låt ingen säga något annat! Jag tränar mina katter och lär dem kommandon. Det enda som behövs är kattgodis, katter och fantasi. Jag hör om klickers-träning men klickers utan godis är inget mina katter går på. De vill ha en belöning som landar som bomull i magen inte klickar irriterande i öronen på dem. Idag ska vi raskt gå igenom de kommandon som mina kissar lärt sig.

”Goddag” är ett kommando som alla katter borde lära sig. Det är så himla gulligt att mötas av en liten viftande tass i handen när man säger det. Hamilton är en stjärna på detta och levererar varje gång sin höger framtass och mitt hjärta smälter!

”Sitt” är nästa väldigt vanliga kommando här hemma som alla katter behärskar.

Förutom ”sitt” kan alla katterna ”kom” och det lite udda kommandot ”go” som bygger på att de ställer sig upp på två tassar. Matte hade nog lite hjärnsläpp när hon kom på det kommandonamnet som tyvärr inte går att byta i efterhand.

”Ligg” behärskar bengalerna efter lite tjat. Hamilton är duktigare på det än Pantheon. Pixie och Pollux förblir oförstående.

Jag kom tidigt på kommandot ”loss”. Det kan bara Pantheon och inte med levande byte, tyvärr! (Men det är en annan historia.)

Pixie och Hamilton klarar ”snurr” galant. Jättesöta är de när de snurrar efter godiset.

”Upp” är ännu ett kommando som Pantheon kan bäst. Jag pekar på saker som Pantheon ska hoppa till. Det gillar han. Ibland får jag peka neråt och i min värld känns det ologiskt när jag säger ”upp” men inte i Pantheons. Han hoppar dit lyckligt och väntar på belöning. Just Pantheon vill ha kommandon med lite fart. ”Spring” behärskar han också. Det innebär att han ska springa i sitt katthjul, det älskar han!

Pantheon har överlag svårt för kommandon som kräver tålamod, lugn och stillhet och är superduktig på kommandon med fart och fläng.

Häromdagen kom min man på ytterligare ett som ni ska få se  Kommandot fungerar bara på okokt spagetthi och Hamilton är den ende som kan det.

Sedan har matte och husses fantasi tagit slut, men kissarna har funderat ett tag till och gemensamt kommit på att de kan några kommandon till, bland annat kommandot…”lejon”:

… och…

..jag låter Pantheon (med viss assistans av Hamilton) avsluta med kommandot ”elefant”

Som sagt bara fantasin som sätter begränsningarna. Kan era katter några roliga kommandon?

När katterna börjar låta som små galopperande hästar när de rör sig i hemmet måste något göras. Matte tar fram kloklipparsaxen och går på jakt…

Lite då och då, kanske särskilt när man har innekatter, måste man klippa klor. Det här är ett bra tillfälle att filosofera över om fyra katter inte har väldigt mycket tassar och klor tillsammans. Jag brukar börja med den lättaste, Hamilton.

Hamilton är en cool katt och jag önskar nästan varje gång jag klipper klor att jag kunde klippa Hamilton fyra gånger och därmed ha klarat av de andra också, men så fungerar det tyvärr inte.

– *gäsp* Du får gärna klippa mina klor, matte. Här får du lite tassar. Så där ja, nu har du nog att göra. Jag somnar om.

När jag klippt Hamilton vänder jag mig om efter Pixie. Det är mellan Pixie och Pollux jag inser att det här med att klippa klor inte är något man gör på EN dag. Det måste ske över tid. Jag klipper de längsta och min lilla rara tjej morrar som en tiger innan hon raskt flyr.

– Nej matte, det är säkert jag har inga flera långa klor idag. En annan dag kanske, om ett år eller så.

Jag vänder mig till Pollux som börjat ana oråd.

– Jag bits! Våga inte! Jag biter! Jag biter!

Det gör han också, men Pollux varningsbiter alltid innan han biter hårt det har matte lärt sig, så när han börjar smånafsas är det ingen idé att fortsätta.

Pantheon då?

– Vad? Vänta? Vad sa du? Klor?

– Nä du, några sådana har jag inte. Tyvärr. Men du matte, det finns ju flera katter. Bättre tur hos någon av de andra. Hamilton har klor vet jag.

Jag kan avsluta med att säga att Pantheon numera är den allra lättaste kloklipparkatten för efter ett blodigt kloklipparbesök hos veterinären (det var veterinären som blödde), insåg ändå Pantheon att det här med klor (eller avsaknaden av dem) verkade viktigt för matte. Pantehon tog saken i egna tassar och biter numera av sig klorna själv.

Bra katt reder sig själv!

Följ oss gärna på Grannliv.se där vi bloggar vecka 6,7, och 8