Moderna katter

Idag fick kissarna en massa roliga saker som vi handlat på nätet. Det var leksaker i massor och en ny toalett!

– Ja, så här ser den ut den moderna kattlådan!

– Japp och här sitter jag matte!

– Ja… fast Panthis, det är i nog ändå i lådan du ska sitta egentligen…

– Just det Panthis… i lådan! Där nere ska du ju vara!

– Va? Där nere? Vad gör man där nere då? Ser ut som kvicksand Hammis… Tänk om det är en fälla?

– Jag går ner och undersöker Hammis, vänta här… och hugg in om jag sjunker…

– Huh, ok… jag väntar… och är redo!

– Du sjönk inte Panthis!!! Men… vad gör du där nere egentligen??? Läskigt! Jag smiter…

– Oj… är du kvar matte… jo… hm… jag vet vad det är nu för någon grej…

-… OCH jag gillar den!!! Fjurrr!!!

5 veckor gamla!

Ja, idag blir det en liten repris, fast av bilder jag inte visat förut. Så här var det nämligen när jag skulle adoptera Hamilton. Jag satt och surfade på nätet och hittade Fribäckens bengaler och där fanns det ungar. Jag föll för en liten kattkille som kallades ”boy 2”. Jag skulle ju bara ha en kille. Åh så fin han var. Jättefina fläckar, vilken skönhet.

Bild

Ja, det här har jag berättat. Den gången när de var fem veckor var det ”boy 3”, Hamilton som valde. Han kom och satt sig hos mig med en gång. Jag höll på att missa honom för mitt fokus var på ”boy2”.

Bild

Men där satt han och tittade upp mot mig och jag släppte boy2… men… gjorde jag det?

Den listige har kanske räknat ut att ”boy 2” inte var någon annan än Pantheon. 🙂 Tänk så kul livet är ibland! Jag fick båda grabbarna bus!

Bild

Söta va?

Bild

 

Nu finns det nya bilder upplagda under Pantheon-fliken för den intresserade 😉

Inga sura miner här…

– Men… Pantheon så tjurig du ser ut!

– Tjurig?

– Ja skratta lite, se inte så tråkig ut… Gör så här!

– Gahahaha! Inte så ledsen nu va, brorsan?

– Bra! Testa med lite mera tänder kanske Pantheon, så här?

– Menar du så här?

– Det här var kul Hammis!

– Men, nu ska jag vila skrattmusklerna ett tag… Man vill ju inte nöta ut dem… Fnurrrrr!

Lavinfara!

– Jag vet Panthis! Vi leker bergsbestigare!

-Bergsbestigare? Var då Hammis?

– Smart plats va, Panthis?

– Hjälp! Det är storm!

* Panthis gör ljudliga stormljud*

– Oj, en lavin… Ååååh Hammis HJÄLP jag halkar ner…!

– Vänta Panthis, håll i dig! JAG drar upp dig!

– JAAA, vi klarade det Hammis!!!

– Åh Hammis, jag är alldeles slutkörd! Vilken tur att det var en lek, ska vi vila lite?

– Mmmysigt. Tänk så skönt det är med en liten storm då och då… Prrrrrrrr

Påtvingad vänskap

När Pixie flyttade hem till oss för runt 7 år sedan så var hon ensamkatt i ungefär en månad. Hon stortrivdes! Jag hade aldrig haft mer än en katt innan de här två och var på katthemmet en del och funderade på vem hon skulle trivas med. Jag hittade några stycken kandidater, men de visade sig vara tingade. Jag skulle ha en kille tänkte jag.

– en SNÄLL katt skulle du ha letat efter istället matte, inte en sån där lömsk katt som Pollux… åh… hej Pollux… såg dig inte där bakom kudden…Skäms

– Nu är du lite fjantig Pixie, jag är inte alls lömsk. Jag är smart! Oskyldig

Jag minns att jag frågade katthemmet om jag fick ta med mig Pixie för att se hur hon trivdes med en annan katt, men fick förstås nej.

Sen plötsligt en dag låg Pollux där. Han gick inte att köpa för han hade knäfel så jag hade möjlighet att bli fodervärd. Det kändes som ett säkrare alternativ ifall det inte skulle gå. Pollux charmade oss också med sina långa mysiga tassar och även om jag rös varenda gång lederna hoppade ur led så beslutade jag mig för att ta hem honom och testa.

– Smart matte! Fast när du sa att det fanns en katt redan så trodde jag att vi skulle göra en rokad. Inte att vi båda skulle bo här båda två!

Pixie var ett halvår då och Pollux med. De hade nog haft väldigt olika uppväxt för första anblicken av Pixie fick Pollux att hoppa en meter rakt upp och ja… det var ju inget vidare för hans leder. Men jag tänkte de får lite tid på sig. Går det inte åker Pollux tillbaka… Hur lång tid ger man dem???

Ja… hm… det gick faktiskt inget vidare, inget vidare alls. Jag kämpade som en besatt med dessa två katter och till slut var det uppenbart t o m för mig att de inte trivdes och aldrig skulle trivas med varandra. Suck! Det var nu jag skulle lämna tillbaka Pollux då… Efter en natt med rejäl vånda så innan jag insåg att jag inte kunde. Han var ju min älskling lika mycket som Pixie. Ja, det gick ju inte, jag hade ju fäst mig vid honom, hans leder hade slutat hoppa också när han fick mera utrymme att röra sig på. Jag bestämde mig för att behålla honom och kämpa vidare. Jag hade dem i olika delar av huset under lång period och sen sakta började de få umgås igen. Det blev bättre långsamt.

 

Men för ett tag sen slog det mig att visst nu har 7 år gått. Pixie och Pollux accepterar varandra mestadels av tiden, men de gillar inte varandra. Picasso var lite klistret mellan dem för hur kunde man inte gilla Picasso? T.o.m Pollux lät sig charmas motvilligt av Picasso.

 

Men nyligen slog det mig i alla fall att mina katter har tvingats ihop i sju års tid. För en katt är det ju väldigt lång tid, nämligen 51 år!!! Tänk er att bo med någon man inte gillar i 51 år??? Herregud hur många människor bor med varandra så länge och gör vi det så gillar vi åtminstone varandra. Tänk vad man utsätter sina älskade djur för. Nu älskar båda oss människor så de behöver inte umgås nått särskilt med varandra. Men ändå… Tanken gör mig lite bedrövad och jag kan komma på mig med att undra om jag gjorde fel för sju år sedan, fast hur skulle jag kunna leva hela den här tiden utan Pollux? Nej, det hade ju inte gått.

– Tänkte väl! Tyckte den här historien började dra iväg åt fel håll!!!

Är det flera som har liknande upplevelser och hur har ni resonerat?

Pixie busar

– Vart ska du Pixie?

– … Åh… ingenstans… alls…

– Jag undrar jag… jag lägger mig här och lurar så får vi se… Aha, hon går ut…

– hm… jag är en mästerspion. Hon ser mig inte alls…

– Möjligt… men jag hörde dig hihihi. Han tror han är så diskret den lille mästerspionen, ska skoja med honom… Jag smiter, nu ska han minsan få jobba lite hihihi. Det här blir kul, kurr!

Puh! Här får man vara snabb, matte och husse öppnade ju inte, så snabbt upp på taket för att få en uppskattning vart hon tog vägen… ah… där borta är hon. Jag kilar ut, altanvägen hehehe.

– Hm… under boden så är man borta hihihi

– Bråttom. Bråttom. Polle! Polle! Vart är Pixie hon gick mot stenbordet förut. har du sett henne?

– Vänta Picasso så ska jag spana…. nej, jag ser henne inte alls.

– UÄÄÄÄHHHH! Pixie har gått vilse!!! Hon är borta!!! BUHUHUHUHU!!!!

– Schhhh…Skrik inte så fruktansvärt lill-P jag är ju här…

– Yipee! Pixie! Pixie! Världens bästa Pixie, VI har hittat dig igen. Vilken tur! Nu får du akta dig så du inte kommer bort igen, lova! Kom så myser vi i soffan!

– Lova att inte komma bort igen Pixie!

– Tja, fast alltså jag kom inte…Obestämd… ja, Picasso jag lovar.

– Bra! Mjurr!!!

– Tror nog ändå jag ska ut ett litet tag Picasso…Oskyldig

– Nu tänker jag hålla koll på dig så du inte tappar bort dig igen….Det är en djungel där ute.

– Åh…Tack… Picasso… tror jag…Obestämd Suck!

En snurrig utmaning

– Titta på mig Picasso! Jag är en snurrig katt tihi..tihihi…

– Va? Du kan väl inte vara snurrig utan mig??? För jag är ju den snurrigaste katten!

– Kan inte annat än hålla med, ni är båda fruktansvärt snurriga!

– Tråkmåns!

– Kom igen nu då Pollux, släpp loss lite och snurra du med!!!

– Tror jag inte!

* fniss *

– ♪♫♪.. Polle vet inte hur man gö-ör! Polle kan inte snurra!…♪♫♪..

– Kan jag visst! Kunde snurra långt innan du var född, din lilla grå retsticka! Du däremot kan inte göra dig osynlig och vara tyst längre än 5 minuter…

– Kan jag visst! Nu är jag osynlig och vad var det mer?… äsch!!!… tyst?… hm… får jobba på det… Ta tid Pollux, så ska jag vara tyst!

– Visst!

… … …

– Du räknar väl Pollux?

– Sicken otur Picasso vi var ju så nära fem minuter… nu får vi börja om igen…

– Äsch… otur!

– 1001, 1002… …. 1003…. Zzzzzzzz