Amazon


När man är så modig, att man med fara för eget liv, trotsar jättar för att rädda sin lille inburade bror så behöver man ett starkt namn. Ett namn som faktiskt beskriver det modet. Jag såg henne som en modig Amazonkrigare och så fick hon sitt namn.

Väl infångad frästes det en del och spottades också från Amazon. Jo båda kan spotta till sitt fräs! Lite kul då vare sig jag eller mannen råkat på det förut.

Prasslin var vår lilla bro. Han stod mellan två världar med två tassar i varje läger.

Han hade precis lärt sig att människor inte är så hemska och det förmedlade han genom att ligga med sin lilla underbara mage i vädret och visa syrran hur mycket han litade på oss.

Amazon var uppriktigt skeptisk. Hade brorsan blivit drogad kanske? Men det var trots misstanken svårt att låta bli att äta allt gott som bara magiskt fanns där. Amazon åt så magen var rund. Efter en dag slutade hon helt att fräsa och spotta. Hon ville inte vara med oss, men hon hade ju äntligen fått tillbaka brorsan och åh himmel vad gott det var med all denna mat!

Vi hade jobbat hårt på att få Prasslin tam det dygnet han var ensam, då en tysk familj kanske kunde ta honom. När det nu var två så var det inte längre aktuellt och då började vi fundera i banor att ta hand om dem själva och adoptera in dem i vår familj.

Karolina berättade om hur hon adopterat sina hundar från Seychellerna, och om Ella som drev katthemmet på Mahé. ”Hon hjälper till och tar hand om allt det praktiska” sa Karolina.

Ella driver en sida jag redan följde på Facebook. Vi hade faktiskt ändå tänkt att besöka Ella då jag hade med mig kattleksaker från Sverige till henne. Mina katter har mer leksaker än vad de hinner leka med och katthemmet på Seychellerna såg inte ut att ha några leksaker alls.

Efter två dagar trädde Amazons karaktär fram mer tydligt. En jättemysig tjej som vi faktiskt fick att leka. Förvildade kattungar leker inte spontant upptäckte vi. De får man lära leka. Kolla hennes söta små målade naglar.  En liten tjej med klös! Amazon är både kelig och busig.

Så nu tänkte jag att ni, liksom vi, ska få vara med och se hur det går till att adoptera katter från tredje land. Men innan vi lägger fokuset där och överöser bloggen med kattungebilder så ska ni få följa med till katthemmet på Seychellerna och träffa katterna som bor där idag.

Amazon med lekmus

Prasslin


När vi njutit av vår semester i några dagar kom Karolina fram till oss och berättade om en kattunge som fångats in.

Hela historien var följande. Två av hotellets gäster hade tagit sin hyrbil och åkt runt lite på ön och sedan återvänt till hotellet. Väl hemma hade två väldigt omtumlade kattungar hoppat ur bilen. De hade gömt sig någonstans under bilen eller under huven. Jag måste erkänna att jag aldrig förstod riktigt var de gömt sig, men de var lite oljiga. Båda var skärrade.

Den gula kattungen var i så pass mycket chock att han kunde fångas in. Den svarta kattungen skakade som ett asplöv, men fräste och spottade och bet och rev för att inte bli infångad och den lyckades därmed fly.

Hela hotellet engagerades raskt i att försöka hitta den lilla svarta kattungen. För drivs hotellet av en sann djurvän får man finna sig i att arbetsuppgifter som städning och matlagning raskt byts ut till att sitta i trädgården med en kattbur med liten kattunge i.

I slutet av trappan satt hon med kattburen.

Det var en fin plan som kanske hade fungerat om den lille gule varit i bättre kondition och inte så rädd. Han sa tyvärr inte ett pip. Han hade fått både mat och vatten i buren och i skräck gjorde han på sig och när han for runt i buren blandades innehållet.

Vägen utanför hotellet.

Vi kallades nu in och mörkret började falla över Seychellerna. Jag och min man genomsökte hela Villa Vanillas trädgård (som i sig är en mindre djungel) och lyste med ficklampor.

Vi ansåg båda att även små kattögon borde reflektera ljus. Men tyvärr till vår stora besvikelse och oro så hittade vi inte kattungen. Vi befarade båda att hon inte skulle klara sig själv i djungeln. Vi gick och lade oss sorgsna.

Dagen efter kom Karolina fram till oss igen. Kunde vi som var vana kattmänniskor kanske våga ta i den kattungen som var infångad? Den var nämligen oerhört aggressiv. Vi rusade med för att hjälpa till och kom snart in bakom kulisserna på Villa Vanilla.

I den privata bostaden på en liten toalett satt en väldigt liten och oerhört rädd, våt och illaluktande katt. Både min mans och mitt hjärta smälte. Där har han suttit hela natten i avföring, kattmat och vatten… ensam och så rädd… åh så ynklig. Min man tvekade inte ett ögonblick han tog upp den lille kattungen som fräste och spottade och lade honom mot sitt bröst och där och då blev den lille tam. Vi torkade honom och pratade lugnt med honom och småfräs förekom, men inget mer aggressivt än så.

Vi döpte honom senare till Prasslin, en liten hyllning till vår allra första tid på Seychellerna. Karolina var fascinerad hon hade själv inte vågat röra vid honom.

Den farlige

Vi fick tillåtelse att ta med honom till vårt rum. Där lade vi honom mellan oss i sängen och tvättade och torkade honom helt torr. Han var så trött.

Han spann nu.

Jag säger han, för nu vet vi att det var en han, men länge trodde hotellet att den lilla ljusa var en hon och den svarta en han. När jag fick en bättre beskrivning av den lilla svarta förstod jag att det var en hona då den var sköldpaddsfärgad något som bara honor kan vara.

Hela denna dag var han hos oss. Karolina kom förbi och bad mig att vakta hotellet då hon skulle iväg och köpa kyckling som hon kunde koka till kattungen. Medan jag vaktade hotellet så var min man med kattungen.

Då hände det. Det jamade från trädgården! Systern hade kommit för att hitta och vid behov rädda sin lillebror från jättarna. Min man satte raskt in Prasslin i kattburen och rusade ut i trädgården mot jamandet. Där var hon! En liten mörk kattunge med skarpt jamljud.

Lillebrorsans armar hängde så långt ut från buren de bara kunde komma och han skrek efter sin syster. Min man satt vid buren helt still och väntade. Den lilla systern närmade sig spottande och fräsande mot min man och jamade tröstande till brorsan som vid det här laget skrek okontrollerat från sin bur.

Jag anlände med min ryggsäck då jag inte kom på något annat att fånga in henne i. Även jag hört jamandet. Min man tog ryggsäcken och bad mig hämta ficklampa för nu stod vi i gränslandet mellan dag och natt igen. Jag sprang iväg upp mot hotellrummet och när jag kom tillbaka mötte mig min man med orden ”hon är infångad. Jag har henne i ryggsäcken.”

Coco


Seychellerna är en ögrupp i Indiska oceanen. Huvudön heter Mahé. Den näst största ön heter Praslin. Det uttalas Pra-lä, men när vi åkte till Seychellerna första gången visste vi inte det, så vi kallade ön Prasslin tills vi blev rättade.

Vi har varit på just Seychellerna flera gånger över åren, och har lite svårt att lämna dessa fantastiskt vackra öar. Vi kommer tillbaka igen och igen. Själv har jag följt öarnas utveckling sedan 2005 då jag åkte första gången.

Denna semester spenderades uteslutande på Mahé. Vi bodde på ett underbart hotell som drevs av en Tjeckisk mycket trevlig kvinna.

Det finns ett ordspråk att man kan värdera ett land utifrån hur de behandlar sina djur. Som tur är för Seychellerna så är det oerhört vackert med en fantastisk natur och underbara stränder. För skulle man värdera Seychellerna efter hur de behandlar sina hundar och katter skulle det inte värderas så högt, tyvärr!

Det är ett paradis men det har sina baksidor och sitt helvete. Turisterna kommer med mycket influenser till Seychellerna och åtminstone en positiv influens är en bättre syn på hundar och katter. För de som bryr sig om hundar och katter är nämligen nästan uteslutande turister.

Katten har fördelen att den även här anses som ett djur som klarar sig själv. Det är varmt året runt här så den största utmaningen är mat. Hunden har inte samma ”tur”. Visst finns det även förvildade hundar som den här på bilden, men en del är tyvärr i människans tjänst.

Som djurvän är Seychellerna därför alltid lite tudelat.

Jag älskar naturen som är fantastiskt omväxlande. Fåglarna är otroligt vackra, med djungelljudande kvitter. När kvällarna skymmer lämnar flyghundarna sin dagplats i djungeln och börjar flyga mot havet, det är så mäktigt!

Det finns både djungler, höga berg och vattenfall och underbart fina vita stränder och ett varmt inbjudande hav. Under havets yta finns massor med färgglada fiskar, bläckfiskar, sjöstjärnor med mera. Det är bara att välja vad man vill se och göra. Det finns inte heller några farliga djur på Seychellerna.

Sötvattensjö

Jag ser dock alltid djuren på våra resor. Det finns djur som behandlas väl, men det finns också väldigt många djur som är i behov av hjälp och djur jag inte kan göra något alls för mer än lida med dem.

Det första som mötte oss denna semester var hotellkatten Coco.

Jag blev för första gången riktigt glatt överraskad. En fantastiskt fin katt! Den finaste jag sett under mina år på Seychellerna. Kunde inte låta bli att kommentera och blev därmed omeddelbart vän med hotellmanagern. Kvinnan som ägde honom (eller kanske mer korrekt som ägdes av honom) var som jag tidigare nämnt Tjeckisk.

Coco är en stor del av hennes liv även om hon i grunden är hundmänniska. Ju mer vi lärde känna henne desto mer insåg vi att vi hade massor gemensamt. Det visade sig att hon adopterat inte en men två hundar från Seychellerna, båda räddade från bedrövliga situationer.

Båda hundarna bor idag hos hennes familj hemma i Tjeckien och Holland. Första pinnen hon skulle kasta till Lady blev lite av en ögonöppnare. Hunden lade sig ner och skakade och grät när hon såg pinnen. Det säger en hel del mer än man vill veta. Karolina, som vår numera Tjeckiska vän heter, är inte som jag en hönsmamma, utan hon kämpade på med att kasta pinnar tills Lady slutade skaka och vara rädd och fick en ny sund förståelse för hur pinnar skulle användas.

Coco fann hon som kattunge under sin bil. Hon är säker på att någon placerat honom där. Även han var i rätt bedrövligt tillstånd. Hon tog hem honom och han stannade. Hon har nu fixat med alla sprutor, chippning, kastrering och pass så när hon åker tillbaka hem så följer Coco med henne. Coco rör sig tills vidare helt fritt på hotellet. Det innebär att han kommer till ditt rum. Det får man helt enkelt acceptera när man bor på Villa Vanilla. Det var inte något som just vi hade något problem med, tvärtom.

Visst är han söt?

Semester


Det blev en höstresa till vackra Seychellerna för att fira en högtid. Kissarna bodde på sitt 5-stjärniga hotell i Ljusfallshammar där grabbarna denna gång fick träffa en långhårig bengalkompis från samma uppfödare. Vi är så tacksamma för underbara IMA som alltid tar så otroligt väl hand om våra kissar. Tack 💕

Detta är grabbarnas lyxsvit. Två rum med två uteplatser.

IMA nöjer sig inte med att bara låta våra kissar bo där utan går också ut och går med dem!!!😍🥰😍😻😻

Varje dag besöker också IMA’s enda utekatt bröderna från andra sidan uteburen. Första gången blev han rejält utskälld. Dock är detta ännu en cool katt som inte låter två fåniga bengaler skrämmas så han kom tillbaka tills han var accepterad 😊. Vi tackar för träningen då mina grabbar ibland lägger för stor vikt på revir. 😊👍

Nu är vi alla hemma igen. Pollux som varit hemma ensam med kattvakt har tagit högsta positionen i huset och uppfostrar nu löpande påflugna nyhemkomna bengaler som snällt finner sig i det 😂.

Resan till Seychellerna blev av större betydelse än vi planerat, en liten teaser får avsluta bloggen. Jag lovar att återkomma med en berättelse och förklara 😉😊, men först ska ni få träffa Coco.

6 svar till “Semester”

  •  Jasmin skriver:13 november 2019 kl. 7:03 f m
  • Ojoj  så fint kattpensionat. Spännande värre vad som komma skall…
    •  Eva Eriksson skriver:14 november 2019 kl. 8:31 e m
    • Ja, ett jättefint kattpensionat. Ja hihi, snart så kommer mera information.
  •  Sven skriver:13 november 2019 kl. 11:26 f m
  • Det blev semester för er allihopa. Polle hemma som ensam herre på täppan, bengalerna på solsemester (lite skralt med solen dock) en vecka i det vackra och underbara Ljusfallshammar, och ni själva en vecka på Seychellerna. Man hoppas ni alla blev utvilade efter semestrarna och redo för nya nappatag inför vintern. 
    •  Eva Eriksson skriver:14 november 2019 kl. 8:29 e m
    • Vi skulle nog alla kunna förlängt semestern några dagar 
  •  Eva Enblom skriver:13 november 2019 kl. 5:36 e m
  • Härligt att kunna åka på semester och känna sig helt trygg med att veta att grabbarna har det bra. Det är guld värt! 
    •  Eva Eriksson skriver:14 november 2019 kl. 8:28 e m Ja, det är underbart att ha hittat ett riktigt bra och fint kattpensionat med sanna djurvänner som driver det. 

Tandborstning del 2


..

Hej, Pantheon här! Nu ska vi prata om tandvård!

Egen tandvård alltså. Ja, för läskigt är det! Det kryper fram SÅ märkliga saker ur våra skåp ibland. Läskiga saxar och äckliga krämer. Tortyrredskap och sånt. Jo… det är sant!

Ja, för allt Pantheon egentligen behöver är en skapligt färsk pinne…

Precis! Den ska sitta fast och vara lite seg. Den får inte vara torr och gå av i munnen på mig. Vill ju inte ha hela munnen full av pinne!

Ja, jag kan bäst själv! Blir rent och fint i munnen och smakar naturligt också och så är man snabbt redo för andra, roligare äventyr och inga plågsamma djurförsök, bra va?

6 svar till “Tandborstning del 2”

  • Jasmin skriver:13 november 2019 kl. 7:00 f m
    • Åh så sant. Får ju lov och säga att du ser otroligt ståtlig ut också.
    • Eva Eriksson skriver:14 november 2019 kl. 8:38 e m
    • Efter den repliken ser han om möjligt längre och stoltare ut Svara
  • Sven skriver:13 november 2019 kl. 11:18 f m
  • Vill man vara fin så får man lida pin, som det ju heter. Bra jobbat Panthis!
    • Eva Eriksson skriver:14 november 2019 kl. 8:30 e m
    • lida som en pinne är ett känt begrepp för Panthis. Pinne skulle inte vara kul att vara då slutar man som tandborste eller tandpetare resonerar han. 
  • Eva Enblom skriver:13 november 2019 kl. 4:21 e m
    • Åh vad finurlig du är! Här kommer det också fram mindre roliga saker ur skåpen ibland, men det är rätt okej om man ligger stilla. Då går det över rätt så fort och sen får vi massor av beröm. 
    • Eva Eriksson skriver:14 november 2019 kl. 8:29 e m
    • Det är där det måste ha misslyckats här tror Pollux för här ligger ingen still…

Snabbmat


Någonstans går mattes och Pantheons åsikter om snabbmat isär.

Snabbmat, tänker Pantheon, blir man inte alls tjock av! Tvärtom krävs det god fysik att fånga den, fortsätter han sin tankebana när han hoppar efter snabba små byten.

Inte blir man särskilt mätt av det heller, fortsätter han. Pantheon smaskar ljudligt och omständigt i sig en insekt han just fångat och hoppar därefter vigt efter nästa.

Det man däremot verkligen kan säga är att det är fantastiskt underhållande. Jag gillar allt med snabbmat, beslutar han snabbt. Smygandet, själva jakten och så måltiden, fantastiskt är det!

13 svar till “Snabbmat”

  •  Jasmin skriver:27 oktober 2019 kl. 11:27 f m Allt är ju en tolkningsfråga och helt beroende på vem man frågar. 
    •  Eva Eriksson skriver:2 november 2019 kl. 6:55 f m Så är det 
  •  Sven skriver:27 oktober 2019 kl. 11:32 f m Man undrar ju förstås vilken mat som är snabbast? Människans eller katternas? Svaret är uppenbart: Katternas! 
    •  Eva Eriksson skriver:2 november 2019 kl. 6:56 f m snabbast o roligast i världen tycker Panthis
  •  Eva Enblom skriver:27 oktober 2019 kl. 4:39 e m Hehe… jag kan sträcka mig till myror, sen tar det stopp.  ….som sagt, snabb mat, det beror nog på vem du frågar…
    •  Eva Eriksson skriver:2 november 2019 kl. 7:00 f m Nu delar inte Panthis någon större kärlek för myror. Tvärtom faktiskt, han är rädd för dem. Han har gjort flera missar med just myror. En gång ville han komma upp högt och trodde en myrstack var en bra spanplats. En annan gång satte han sig på några ilskna myror. Insekter är roliga, myror är hemska! 
      •  Eva Enblom skriver:2 november 2019 kl. 5:39 e m
  •  Satu skriver:28 oktober 2019 kl. 5:03 e m
  • Systern Liisa år gräshoppor som snacks i somras. De var väldigt grispiga
    •  Eva Eriksson skriver:2 november 2019 kl. 7:02 f m Ett släktdrag det där kanske. Trollsländor är underhållande också. 
  •  Linda skriver:28 oktober 2019 kl. 8:47 e m
  • Det är nog speciellt för katterna att hitta och fånga sin egen snabbmat! Noomi åt också en och annan gräshoppa i sommar och även en del ollonborrar ,ganska stora, bruna brummande skalbaggar. De fastnar gärna i mitt hår och orsakar då en visst uppståndelse vilket ingen av katterna förstås. Noomi brukar spy upp dem om det blir mer än 1-2 stycken men Elvis verkar ha mer stål i magen. Noomi har utvecklat ett stort intresse ,just denna sommarsäsong,för att spana och lurpassa och fånga möss. Det håller i sig även nu i höst.Senast idag fick hon tag på en stackars mus som jag försökte ”rädda” men chocken hade redan påverkat den så den dog. Noomi vet precis var dessa ställen är och går dit, mycket målmedveten. Hon äter dem dock inte(än)
    •  Eva Enblom skriver:29 oktober 2019 kl. 9:15 e m Javisst är det skönt när dom fyrbenta vännerna hjälper till att hålla råttor och möss borta från huset nu när kylan kommer. 
      •  Eva Eriksson skriver:2 november 2019 kl. 7:07 f m Ja det är bra och behövs 
    •  Eva Eriksson skriver:2 november 2019 kl. 7:06 f m Duktiga jägare är de verkligen! Möss är det nog ändå bra om de håller ner lite i antal. Vi har haft väldigt mycket möss i markerna runt oss i somras och katterna tog massor. Men jag vet att de förökar sig snabbt oxå så jag försöker låta dem ta. Men ibland räddar jag oxå. När fåglar flyger in i kattgården blir jag bara ledsen. Har ju försökt rädda vildlivet med kattgård och ändå händer det. De är så snabba!