Jag läser idag om hundar som flytt i panik när fyrverkerierna börjat. Många letar efter sina bortsprungna hundar idag… Jag läser om smällare som ”buspojkar” släppt ner på en kvinnas bakgård. Hon var ute på egen tomt och rastade sin hund. Det exploderade precis bredvid hennes tik som dog av skräck där och då. Hon blev fem år och det sista matte hör från ”busstrecket” är skratt. Mänsklig glädje med smällare? Jag läser om katter som gömmer sig under sängar och skakar när ”världskriget” händer utanför hemmet. Jag läser om ett sto som fick missfall av rädslan och ser bilder på fostret som ägarna hittade efter ”nyårsfirandet”. Vårt firande påminner mig om krig och det skördar offer. Visst jag tycker fyrverkerierna är vackra, men måste det låta så förfärligt? Jag funderar också om inte vår ljusteknik egentligen har utvecklats så man kunde göra ljusshower/lasershower istället? Då tror jag åtminstone katterna skulle ansluta sig till firandet… 🙂 Undrar om inte tekniken finns redan för att gå inomhus och få allt simulerat inom de egna väggarna i 3D. Vill man ha ljudeffekt så kanske man kan ladda ner någon liten app till de egna lurarna? I Norrköping har vi en dom (Visualiseringscenter) och jag ser ett användningsområde för den så här till nyår. Förstår att inte alla får plats i den, men kanske får vi börja fundera på flera parallella alternativa firanden? Jag gladde mig länge åt lyktorna som jag tycker är både effektfulla och vackra (och tysta) när de kom och lärde mig i år att de innehåller stålställningar som även de ställer till det för vår natur och djur. Men de borde väl gå att utveckla så de inte blir miljöfarliga? Jag vet också att alla människor inte uppskattar firandet. Jag tänker bland annat på de dementa som i de senare delarna av sjukdomen inte alls vet vad som pågår och säkert gör samma koppling som jag gjorde här ovan till något hotfullt kanske t o m krig. Som vi firar idag kan man inte välja bort det. ALLA måste uppleva raketer och smällare, ingen kommer undan. Jag funderar i banor att det måste finnas alternativ där man kan välja att fira med raketer och smällare men också att ha möjligheten att välja bort det.
Jag har i alla fall skrivit på http://www.skrivunder.com/fyrverkeribegransningar. Det är en lista man kan skriva under om man vill begränsa tillgången av fyrverkerierna för privatpersoner. Det får vara ett första steg för med begränsningar kommer nya vägar.
– Sov lite dåligt inatt det var ett herrans liv, man kanske skulle ta sig en liten ”cat nap” nu när det är tyst igen *kurr*
Mina djur är tack och lov inte så rädda för vare sig fyrverkerier eller smällare (på avstånd). Igår när hela himlen exploderade satt mina bengalgrabbar i fönstren och tittade hänfört på spektaklet utanför. Pixie vandrade (till synes) oberörd omkring i lägenheten. Pollux är den som reagerar mest. Han gömde sig under matbordet i vardagsrummet och låg på en stol tills jag hittade honom och satte mig i sängen med honom i knät. Jag lade försiktigt en liten kudde över så han fick ett litet bo omgiven av mig och han lade sig där och lät sig klappas. Räddare än så är inte mina. Detta är trots att Pollux ett år slank ut precis innan tolvslaget. Tror jag upprepar det varje år, men jag trodde verkligen inte att jag skulle se honom igen. Det gjorde jag som tur var för han kom hem när det lugnat ner sig. Fördelen med katter är att de går på låda och inte måste ut. Igår fick katterna komma ut på balkongen när det fortfarande var ljust ute men mer än så blev det inte. Idag däremot ska vi ut igen på skattjakt.
Men jag avslutar mina nyårsdagstankar med en bild tagen från vårt sovrumsfönster under fem minuter runt tolvslaget. Strecken som syns är de kinesiska lyktorna. Man ser deras rörelsemönster under denna tidsperiod. Som ni ser är Pantheon redan redo att gå ut igen. För nyårsfirande i hans mening är visst spektakulärt, men inget slår att få vara ute i mörkret och tystnaden.
– ”Spikulärt” är rätta ordet matte, men du, nu när det är över så är åtminstone jag redo, kommer du? Jag vill klättra i träd idag igen matte!
nja… vi får tänka ett varv till. 
Det följde honom in i hans ateljé när han skulle in och jobba. Arvid döpte lodjuret till Slobacken, så det är det lodjuret vi har som staty i Norrköping. Jag vet att de vilda djuren hör hemma i naturen, men jag blir ändå väldigt fascinerad när de fungerar med oss människor. Det är hur som helst inte så konstigt att detta lodjur blev så vackert. Det blir säkert så när man har så fint tillfälle att detaljgranska.
