Skillnaden är egentligen hjärtskärande. Trots det uppkommer det så många komiska situationer… som den när jag jagade Prasslin 3 varv runt poolen när han fått tag i en köttbit.

Men sanningen är att Prasslin ännu inte fattat att det finns mat, alltid! Att den där hungern som en gång var så påtaglig och fysiskt smärtsam, att det var det enda han kunde tänka på är ett minne blott. Fortfarande handlar Prasslin med reptilhjärnan (eller reptilmagen kanske) när han vädrar mat. Plötsligt är hans lilla nos på uppdrag för att rädda livet på honom, tycks han tro. Den vädrar något och det är ätbart. Hans syster har förstått att mat finns och kommer att finnas.

Hon har blivit trygg i det, men inte Prasslin. I vartenda ögonblick finns mat och möjligheten att förflytta den från var den nu gömt sig till Prasslins mage. Han är en sopkatt. Lämnar man matsopporna öppna är han där. Om Pantheon o Hamilton erbjuds nått smaskens som Prasslin ser en möjlighet att få i sig så är han redo att slåss för det. Han tar mat från deras munnar för att få det och det är nu man så tydligt ser skillnaden. Hamilton o Pantheon försvarar inte sin mat, det kommer mer. De vet, de har levt här i 9 år. Prasslin har överlevt i två.

Varje kväll kryper han upp i min famn och knuffar lyckligt till mig. Ännu en dag har gått och Prasslin somnar mätt och spinnande på mitt bröst. Han har blivit den dominanta hannen i flocken och mycket beror det på att fokuset att leva inte når honom, han överlever ännu. Han leker och busar men i grunden överlever han fortfarande. Jag undrar om det släpper med tiden?

Hans målmedvetenhet i sin kamp mot livet skapar inga allierade. Amazon har smugit in i flocken och blivit en del av den.

Det enda riktiga bandet till en annan katt som jag upplever Prasslin har är till Amazon.

Häromdagen försökte Pantheon sig på en parning med Amazon. Då ser man att Pantheon är en stor katt o Amazon är liten. Han tryckte ner henne utan problem. Hon försökte säga ifrån. Jag regerar med mänskligt perspektiv och är redo att rusa till undsättning. Men, innan någon hann att reagera var Prasslin där. Dunkade snabbt, hårt och effektivt till Pantheon (som är så mycket större). Pantheon for iväg, slokörad. Prasslin rusade upp vid syrran som för att tala om att han var tillräckligt stor o stark nu. Hon kan slappna av nu för han finns för henne, rollerna är ombytta och banden är starka.

Jag hoppas att Prasslin börjar leva med oss och släpper sin överlevnadskamp, hans syster lyckades, så jag har hopp. 💕🥰 Går det inte med tid o kärlek får jag nog dra in Kaisa, djurkommunikatör. Trevlig lördag!