Varje morgon efter frukost gick jag till receptionen där min temp registrerades. Jag hade munskydd så fort jag var i kontakt med någon, ett krav i upp till 14 dagar som man har som turist. Därefter kan man ansluta sig till innevånarna och bara ha det på offentliga platser.

Jag bodde vid stranden anse Royal (den kungliga stranden). Att semestra ensam på Seychellerna känns oerhört märkligt. Det här är ett paradis man åker till i par. Jag visste dock att det här var min dag att fylla på energikvoten för imorgon skulle jag in mot Victoria och ta nytt covidtest. Skulle det ge utslag kommer jag inte hem. Läskig tanke. Fast i paradiset? Nja fint här men vill inte fastna. Ok, bort med läskiga tankar och andas. När jag satt där ensam på en öde strand kom ”Jack” förbi. Tyckte i alla fall han såg ut som en Jack.

Jag ropade på honom och han vände sitt huvud mot mig innan han fortsatte sin vandring på stranden. ”Så fin” 🥰 tänkte jag och lekte förstrött i sanden.

Jack kom tillbaka och lade sig på covidavstånd ifrån mig med ryggen mot mig. Men ändå han var där. En förvildad främling som sökte mitt sällskap som fanns där och förde mina negativa tankar till nått positivt. Underbara vän 💕.

Jag gick lite längs med stranden och Jack följde med. Jag erbjöd honom färskvatten ur ett kokosnötsskal. Men Jack var inte törstig.

Det var en trevlig stund med en väldigt fin hund. Enda tills vi kom ifrån varandra lite och han kom springande tillbaka till mig och jag såg att han haltade 😪. Åh, inte ett djur till i nöd. Vad är det för fel på folk som bara skaffar ungar på sina djur. Kastrera!!! Hur svårt ska det vara??? Så mycket lidande överallt som människor orsakar!

När jag satt där och funderade över Jack kom två hundar farande.

De hälsade på jack och jag var beredd att rycka in men de var snälla mot honom. Sen såg de mig sittande på en sten. De hoppade fram och överföll mig med slickar. Jag värjde mig så gott det gick och försökte med några väl valda ”NO!” Plötsligt kom ägaren och bad om ursäkt. Jag frågade om Jack var hans också. ”Nej den där… Han har bott här länge.” ”Så han har ett hem, menar du?” (Hoppfullt) ”Nej han är vild.” ”Han haltar är orolig för honom.” Här tappade jag mannens intresse och han ursäktade sig och gick.

Är det bara jag som ser dem? Trodde andra djurägare såg dem också. Djurens behov av tillhörighet/närhet och deras smärta. De är vid liv och de är liv de med. Samma värde som våra husdjur och de är husdjur. Inte vilda djur. Det här är djur vi gjort beroende av oss och så dumpat och då blir de osynliga för oss? Hur funkar det? Hur funkar vi?

Jag hoppas vi kan hjälpa Jack på distans. Jag har lärt känna en tjej som ska ner i december och hämta hem två hundar. Hon har kontakt på SSPCA. Men prio där på stranden var att få hem de jag tagit ansvar över. Men nu är det gjort. Vi ska se vad vi kan göra för Jack tillsammans med min nyvunna vänskap. Alla behöver inte komma hit. Vi kanske kan hjälpa honom på plats.