Från monsterkatt till mönsterkatt

_JBA0025 copy

Ni som varit med länge har nog hört vilken utveckling min vita hankatt har gått igenom under åren, men då jag nyligen fick en liten påminnelse via facebook vill jag ge honom ett inlägg och verkligen trycka på vilken förändring han har gått igenom.

_JBA0031 copy

När jag såg honom första gången på Fia-hemmet (katthem) låg han ner och viftade med långa tassar. Han var själv i sin bur och ville småsmaka lite på händerna, väldigt försiktigt. Han hade höftfel så Pollux fick man bli fodervärd till. Hans blå ögon var otroligt vackra och någonstans mellan viftande försiktiga tassar, små nafs och djupblå ögon med den bestämt svarta nosen så sålde han in sig i vår familj. Vi ignorerade den varning vi fick om att han inte trivdes med hundar. En familj hade haft honom och lämnat tillbaka honom då han verkligen inte gick ihop med deras hund.

 

Pollux var nog en ensamkatt för när han fick se lilla charmiga Pixie (som då bott hemma hos oss en månad) hoppade han en meter rakt upp och sedan när han insåg hur snäll Pixie var så började han mobba henne.  Vi kämpade alla för att få ordning på det, Pixie också. Någon gång fick jag en ide om att ännu en katt kanske skulle lösa det. Jag hade fallit för en kattunge och adopterade honom, Picasso. Pollux avskydde Picasso! Han flydde ut och ville inte komma in. Det blev utegångsförbud för min vita hankatt och det resulterade i den fräsigaste och tråkigaste katt jag någonsin haft. Han blev som en vildkatt i humöret fräste och klöste.

En liten hyllning och minneskavalkad till Picasso blir det också. Det går inte att gå tillbaka till den här tiden utan att minnas honom med värme och kärlek.

Picasso kom från en stor kattfamilj och jobbade hårt på att få in både Pixie och Pollux i sin familj. Pixie blev glad att det äntligen kom en social katt och välkomnade Picasso.

Pollux var förvirrad, rädd och det visade sig i aggressivitet, men någonstans väcktes hans nyfikenhet när Pixie och Picasso lekte tillsammans och sov tillsammans. Jag såg hur förvirrad han var och hur han hela tiden på avstånd tittade på, men när Picasso närmade sig så möttes han av helveteskatten.

Men även helveteskatter sover.

vakna

*harkel* sover du?

kontakt

Så där ja, nu har jag lite fysisk kontakt

Närmare och närmare kom han. Överallt var han med sina små ”mjurr?” som ofta fick ett negativt svar.

jagserdig

Mjurr?

En dag vände det och Pollux drog igång en lek som gränsade mellan lek och allvar, men slutade i vänskap.

Picasso älskade Pollux och lärde honom att andra katter faktiskt kunde vara riktigt kul.

 

Tyvärr blev min älskade Picasso påkörd knappt två år gammal. Efter Picassos död gick både Pixie och Pollux in i ett litet vakuum. Vi flyttade till lägenhet och båda tappade lite livsgnistan, något hände med dem båda. Kombinationen av att flytta in i lägenhet och bara ha varandra var inget särskilt kul. Sedan kom bengalerna…

Tack vare Picasso var det röda mattan vad gällde Pollux. Efter att första skräcken lagt sig – för himmel vad de lät och rörde sig fort – så fanns han där. Stor och härligt lurvig att vila sig mot var han.

vadsysslardemed

barnvakt

Överallt där de är hittar man idag Pollux. Han har lärt sig leva med deras egenheter… som när Pantheon ska ha favoritplatsen…  Ingen kan ignorera en bengal som Pollux.

egokatten

I mitt stilla sinne skickar jag ett tack till min änglakatt som jobbade så hårt för detta och någonstans undrar jag också om det inte är så att han får del av det han kämpade med som Picasso.

_JBA1070 copy

Min änglakatt

För för mig finns det oerhörda likheter mellan Hamilton och Picasso. Det känns som att det är samma själ som ännu en gång hittat hem till oss och nu skördar det han sådde i en annan kattkropp. Vem vet. 🙂

 

 

5 reaktioner på ”Från monsterkatt till mönsterkatt

  1. Det är svårt att tro att Polle hade problem med sin höft om man tittar på bild nr 3 där Polle presterar ett fenomenalt fyrfota hopp med krökt rygg! En rejäl uppryckning får man nog lov att säga, hahaha. 😃

    Liked by 1 person

  2. Ett bitterljuvt inlägg som väckte minnen och tårar. Saknaden är så enorm men aldrig någonsin att jag ångrar de fyrfota vänner jag haft förmånen att dela livet med. De har lärt mig så oerhört mycket.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s