Oss rovdjur emellan

Nu har vi varit på vårpromenad i skogen. Jag kände massor med spännande lukter, matte… nja, hon njuter av skogen på annat sätt. Hon vill vandra runt och jag vill ibland bara sitta och speja och lukta och jaga.

Plötsligt så for något upp framför oss med dunder och brak! Jag fick en rejäl tjocksvans och hoppade en halvmeter lite snett bakåt. Det var allt lite pinsamt då det visade sig vara en duva. Jag kompenserade genom att snabbt rusa fram och jaga, trots att matte skrattade åt mig och sa att den redan var långt borta och ”du grabben, du kan tunna ut svansen. Den kommer inte att bita dig.”

Retligt. Fast om matte hade haft svans så hade den blivit dubbelt så tjock när nästa prassel inträffade. ”En räv!” viskade matte förskräckt och jag kände hennes panik när hon greppade efter mig. ”De tar katter. Kom hit!”

De tar inte mig, sa jag och vände mig mot prasslet och tog sats för att jaga. För nu kan det ju vara så att duvan skrämde mig lite. De låter oerhört mycket ska ni veta. Men en flyende räv är ingen match för en Panthis. Den tar jag lätt en liten bit av svansen på.

”Gör du inte alls!” Matte höll mig lite väl hårt och drog iväg med mig åt motsatt håll.

Fast jag är säker på att jag kunde ha tagit den. Den har väl såna där hundtänder. Jag har ju vampyrtänder, sylvassa och blodtörstande. Dödlig är jag för en rävsvans.

”Tror nog räven har en och annan rovtand. Han är inget bytesdjur Pantheon, han är ett rovdjur precis som du. Bara större.”

Större? Tror jag inte! Det är inte bara svansen jag kan fördubbla i storlek jag kan få håret att ställa sig upp på hela mig matte!

”Skulle vara mer skräckinjagande om du hade lite päls, som Pollux” fnös matte oimponerat.

Jag har päls! Förresten kan han inte ha lika mycket vassa tänder som jag. Titta bara matte, jag tar honom lätt och så springer jag åt rätt håll! Nämligen mot honom, inte bort som han. Tuff är jag.

 

Det var allt lite snopet för det visade sig att jag inte alls fick vara tuff. Vi försvann istället i full fart hemåt och där skröt matte vilt om att hon minsann sett en räv. Undrar vad husse sagt om vi kom hem med en tofs av svansen. Det hade väl varit något att skryta om. Jo då, jag hade kunnat ta en liten bit…