Ja, som rubriken förråder har vi idag haft en riktigt naturrik dag vid vår sjö. Jag hörde ett litet plask och vände mig mot det bara för att i den riktigt grunda delen av sjön se en stor groda simma snabbt. Så snabbt att den höll på att krocka med vår lille snok som bor precis bredvid sjön. Båda såg ut att bli livrädda och for raskt åt varsitt håll. Snoken är för liten för att rå på en så stor groda och ja, för grodan var det nog en naturlig fiende som kom lite för nära. Action i sjön alltså och där satt vi på första parkett och tittade på.

Hamilton slappar i säcken

Kissarna var trötta idag och slappade mest i ryggsäckarna och plötsligt prasslade det till precis bredvid oss och ut hoppade… grodan! Rakt på mig! Är han blind kanske? Bengalerna snarkade vidare. Detta trots att Hamilton älskar grodor. I bengalvärlden finns det olika mönster där ett är spotted, fläckig och en är marble som jag faktiskt tyckte grodan var i. 🙂 Riktigt vacker groda var det och liksom bofinken Knut, tydligen något närsynt.

Vi fotade honom lite och filmade honom och som avslutning hoppar han igen rakt på mig och iväg upp mot en handduk. Han behövde väl torka sig efter sin lilla simtur tidigare kanske. 

Det finns en risk att grodan egentligen är en padda, vet faktiskt inte riktigt skillnaden. 

När vi sedan skulle simma träffade vi tre av sjöns fiskar som var väldigt nyfikna och de lät oss faktiskt ta på dem som hastigast så nyfikna och vänliga var de. 🙂 Det känns som att sjöns djur börjar vänja sig vid oss och acceptera oss rätt så bra 😀 

Häromdagen simmade den lilla snoken så nära mig så jag tvingades skvätta vatten (i viss panik då jag faktiskt inte gillar ormar) på den. Då bytte den riktning. Vi människor kanske inte syns så tydligt för snokar och grodor och fiskar. Kan det vara så?

Visst är det coolt med lite av skogens djur, men inget går upp mot djur med päls. 

En liten del av Hamilton