Vilken promenad! Löfstad igen. Solsken, värme och en knipa i dammen.Ikväll var jag där med min bäste vän och två bröder som kämpar åt lite olika håll. Jag försöker styra genom att dra lite taktiskt i selarna i rätt ögonblick för att få dem att gå samlat dit jag vill. Hamilton sätter på sig en sur och bestämd min och trummar på framåt. Pantheon småylar men gör som matte vill. Mot dammen. Väl framme vid den lilla vita träbron som leder ut till minnesmonumentet över Von Fersen stannar Pantheon och Hamilton fortsätter rakt fram.

Mitt fokus landade på att få Hamilton på rätt kurs. Medan jag styrde honom mot ön ropade min vän plötsligt till varnande och rusade fram och stoppade Pantheon med benet. Jag vände mig om och såg en mörk orm ringla på både marken och i luften raskt mot dammen. Den var kanske inte så stor. Men är de inte onödigt långa och ringliga? Känslan jag upplever när jag ser den är väldigt obehaglig. Jag som alltid ser ormar hade missat den! Älskade Pantheon…

Pantheon fick tjocksvans och backade. På marken sprattlade en salamander som ormen tagit. Min vän tog upp den och kastade ner den i dammen med orden ”hoppas det var en vattensalamander.” I vilket fall som helst fick den en andra chans (såvida den inte drunknade) som den väl inte uppskattade helt då den faktiskt försökte bita min vän utan att lyckas.

Ormen identifierades som en snok då vi såg det gula på huvudet och matte andades ut lite. Hamilton missade den helt och hållet. Den katten är underbar, han stördes inte av den tumult som uppstod utan satte sig ner och väntade och spanade ut över parken tills vi hade levt klart.

Pantheon däremot valde att ligga väldigt mycket på mina axlar resten av turen. Han kompletterade med lite ryggsäcksfärd till mattes glädje! För är det någon av mina grabbar jag varit rädd ska bli ormbiten så är det Pantheon. Han jagar allt och när jag lekt med långa silikonfiskar har han kastat sig in i leken medans hans bror har fått både låg och tjocksvans och hans tassar nuddar leksaken med blixtens hastighet och det är så tydligt att han avskyr både utseende och konsistens på dessa leksaker. Nu tror jag att också Pantheon kommer att vara lite försiktig om han ser en orm. Skönt!

– Nej då, vi kommer inte att busa med några långa kala svansar matte, det är säkert! Otäckt att de inte hade någon ägare, såvida det inte var den där salamanderns svans som var på rymmen, men lite stor var den allt till den lille kalle, slemmige….