Spöken på slottet…

– Ok Panthis. Nu är jag redo för historien om spöket … Berätta!

– visst… Spöket… Vi tar det så här i dagsljus så det inte blir SÅ läskigt.

– Usch Panthis. Hur läskigt blir det? Pixie vill du komma hit och hålla i min svans?

– En svanshållare beställd. Jag kommer! (Kan nog behöva hålla lite i någon jag med. Jag är livrädd för spöken)

-Ja så här var det i alla fall… Innan vi skulle åka hem igen så prövade jag att jama lite högt mot några slottsmurar och jisses vilket EKO! Det var imponerande! SÅ jag lät! Jag ropade och ropade! Högre och högre! Efter att ekot hade ebbat ut så var det tyst över slottet då började vi vandra mot bilen. Då hördes det… Ett spöklikt ylande som svar på mina jamanden. Riktigt läskigt lät det! Ångestfyllt… ylande… och sssspöklikt!

Åh himmel så läskigt! Pixie!!! Jag känner dig inte alls var är du någonstans?

– Jag kan ha gömt mig lite mikroskopiskt…. Hamme… Huh så otäckt!!! Jag tänker mig genomskinligt vita varelser fyllda av ångest och ljudet…

– ”Mjauu?” Vad sysslas de med här då???

– HJÄLP!!! SPÖKET HAR KOMMIT HIT!!! HJÄLP!!! Nej… vänta… åh! Det är ju bara Polle! Vilken lättnad!!!

– ”Bara Polle” och dagen har precis börjat. Vart ska det här sluta måntro?