Vasco da Pantheons öden och äventyr del 2

Vad gör man när man är på kvällsvandring och kisse plötsligt stirrar vilt rakt in i det kompakta mörkret framför och sedan får panik och bara vill springa allt vad han orkar åt andra hållet?

– Inte så komplicerat alls matte, man springer med!!!

Jag försökte lugna honom och hade ändå i bakhuvudet att under de stora katastroferna (inget medvetet vitsande med ord där :)) skadas sällan djur. De söker sig tidigt i säkerhet. Jag stannade och lyssnade och spejade så bra jag nu kunde med mössa och pannlampa. Inte ett ljud. Kollade Pantheon som fortfarande slet för att komma iväg åt andra hållet. Jag tog upp honom och höll honom i famnen och fortsatte framåt med dödsförakt. Pantheon hade panik. DÅ såg jag det som Pantheon upptäckt långt före mig. Min pannlampas sken reflekterade plötsligt en reflex lååångt bort. Min man var ute och sprang och vägen vi var på är väldigt öde så här dags så min tanke var att det måste vara min man. Jag ropade att han skulle sakta ner lite för han skrämde Pantheon. Inget svar. Insåg ju närmre reflexen kom att antingen hade min man lärt sig levitera eller också var det något mer än en människa. Till slut hörde till och med jag genom mössan det som nog skrämt slag på Pantheon. Det var en häst med ryttare. Hästen hade ingen reflex, men det hade ryttaren.

– Onödigt stor om du frågar mig!

Pantheon försökte bryta sig ur min famn så jag ropade igen att jag hade en panikslagen katt, underförstått att ”ta det lite lugnt förbi med din gigantiska häst”. Tjejen svarar mig att även hon hade problem för hennes häst hade också blivit skräckslagen. Den hade väl aldrig träffat en liten leopard förut kanske… hehe… När vi väl lyckats passera varandra på den löjligt smala lilla vägen återfann sig lugnet och min lilla stolta modiga leopard kom tillbaka viftade malligt på baken när han strosade på och visade vägen.

Vi lägger nu hästen till samlingen av djur som Pantheon inte gillar: