På besök i Halmstad

Kim städade alla katthemmets burar och gjorde kaffe till mig och for runt och fanns överallt samtidigt. Vi erbjöd oss att hjälpa till och städa, men Kim avböjde bestämt. Hon bad däremot Jassan att få åka med hem om vi inte hade nått emot att vara kvar där några timmar. Det hade vi inte. Under de timmarna hade flera katter krupit in i mitt hjärta, åh så fina katter är!

Här kommer därför en bild till på katten som har allt, utom möjligtvis tänder. Yatzy!

Bara för att visa att katthemmet hade flera katter än Yatzy så visar jag här en vacker katt till.

Söt va?

När vi åkte ifrån katthemmet var vi uppfyllda av gosiga katter, så att hitta en överkörd på vägen var inte vad någon av oss tänkt oss. Rynkar på näsan

Men tre kattvänner i en bil lämnar inte en död katt på vägen. Det går bara inte! Vi kunde inte stanna med en gång så vi beslutade oss för att trixa oss tillbaka till platsen där han låg. Jag lovade att lyfta in katten i bakluckan och vi enades om att katthemmet var bästa platsen för att kolla om han var chippad och öronmärkt. Sagt och gjort, Jassan trixade tillbaka bilen och satte på varningsblinker. Jag tog ett djupt andetag och störtade ut och högg katten… ååååh… minnen av Picasso…sorg!  Gråter

Så gråtande kom jag in i bilen igen, andra gången denna dag jag blev påmind om min lilla grå katt och andra gången jag inte kunde hindra tårarna. Tidigare hade jag gått in till katten Ohlsson som från vissa vinklar ”bara var Picasso”. Tårarna bara kom. Att han strök sig mot mig gjorde inte saken bättre alls. Men… han kändes inte som Picasso i pälsen. Tänk jag vet precis hur Picasso kändes… ännu. Tror aldrig jag kommer att glömma det. Nu satt vi där i bilen och både Jassan och jag grät över den döda katten. Kim som sett för mycket elände på katthemmet konstaterade lugnt och sakligt att hon inte längre kan gråta över döda djur. Himmel, hon är inte gammal lilla Kim och har redan varit med om så mycket när det gäller djur. Vad hårt livet är!

Ja, väl framme på katthemmet igen så fick vi tvätta oss och få på oss handskar och då var det lättare att undersöka den lille katten vi hittat. Det visade sig vara en kastrerad hankatt, svart och vit. Jag skulle tippa på att han var under 2 år, antagligen närmare 1 år om jag skulle gissa. Ingen öronmärkning. Kim scannade efter chip. Inget chip, inget halsband. Ingenting! Omvänt scenario än när Picasso dog. Den här kissen kommer från människor som inte haft någon som helst tanke på att något kunde hända honom. Hur hittar man sådana människor? Hur ska de få reda på att deras lille älskling är borta? Vi tog bilder på katten som måste ha dött direkt då nacken var av. Det enda tecknet på att han var älskad och att någon brydde sig var ju kastreringen.

Samtidigt som vi kom in med denna döda katt så hade katthemmet fått in en döende katt som hade likmaskar krypande i sig! Lotta, som förestod katthemmet, fick åka i ilfart till veterinären och jag fick idag besked om att denna katt klarade sig och är på bättringsvägen. Yes!!! Skrattande

En annan katt kom in till katthemmet och fick en utebur och den skrek och skrek, så ängsligt. Han var full av fästingar och mager. Den hade polisen tagit hand om och haft i 12 timmar i ett rum utan låda och vatten?! Får man göra så? Borde man inte veta bättre när man är polis? Men innan vi åkt ifrån katthemmet så hade även denna kisse lugnat ner sig och funnit ro i sin bur. Katter! De är bara det mest anpassningsbara som finns.

Detta är en annan katthemskattunge som för övrigt bodde med Yatzy och försökte hålla ordning lite på henne, måste ha varit tröttsamt för detta var en liten trött sötnos. Han får vara med för han är söt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s