För ett tag sedan bodde vi i mina föräldrars hus Pollux och jag i ett par nätter.

Pollux älskar mormor och morfar, men det springer mycket folk hemma hos dem och Pollux som är folkskygg (om man räknar bort familjen) började snart med egna vanor.

Varje gång någon kom på besök hittade jag honom så här :

Först trodde jag att han låg där för han tyckte det var mysigt och det kanske han tyckte också, men mest var det för han inte syntes så bra och kände sig rejält säker.

– Kallt matte, det var kallt!

– Nej, Pollux det var inte kallt. De har ju öppen spis och allt. Det var varmt!

– Mja vi säger väl det då, men i så fall mös jag matte. Jag är INTE rädd.

– Vi säger väl så då mysmånsen min!