Picasso: Matte…?
– Ja
Picasso: När jag är långt bort så kommer du och bara hämtar mig. Vart jag än går så hittar du mig. Hur går det till egentligen, matte?
– Hihi, jag har en pejl och i ditt halsband sitter en liten sändare, liksom hos Pixie och Pollux.
Picasso: Aha! Visa matte!
– Visst, jag lägger den här så får du kika på den.
Picasso: Hm… Lömsk sak, bits den?
– Nej, inte vad jag vet 
Picasso: Kan Pollux och Pixie använda den matte?
– Nej, det kan de nog inte.
Picasso: Aha… bra. Känner den av mig nu matte när jag sitter alldeles still… och försöker vara tyst också?
– Den måste vara påslagen för att kunna känna av dig och rätt kanal måste vara inställd. Men om den är det så känner den av dig.
Picasso: Slugt matte! Jag kan i alla fall inte sitta still längre…
Picasso: Vilken kanal är jag? P3? Pixie kom först så hon måste vara P1 och Pollux är nr 2 så han blir väl P2 och då blir jag P3???
-Ungefär så… fast jag brukar benämna er alla med P3, men vi kan kalla dig P3 just nu då.
Picasso: Men… om jag smyger iväg och ställer mig där borta bakom väggen kan du hitta mig då?
– Du har gett mig rätt så bra förutsättningar sötnos!
Picasso: Nej, jag menar med pejlen, matte!
– Den hittar dig nog överallt Puttis!
Picasso: Jasså? Puttis? Hm… matte inte så här publikt, du kan väl kalla mig nått tuffare? jag är ingen kattunge längre!
– Oj förlåt… grabben! Men du kommer nog alltid att vara min lilla kattunge.
Picasso: Hm… ok då, men vi kan väl hålla det för oss själva? Ge mig pejlen matte, så ska jag kolla var Pollux är nånstans behöver snacka lite med honom grabbar emellan.
