P3 (Pixie, Pollux och Picasso)

Publicerat: 2011-01-04 07:50

Ingen av mina katter uppskattade Picasso först. Båda fräste och visade sig från sina absolut sämsta sidor. Jag tänkte att jag märker den lille för livet, han kommer inte att våga ta kontakt med någon katt fortsättningsvis. Men, han bodde i sovrummet nått dygn och sen släppte vi ut honom och han var bara… underbar!

Ingen aggressivitet inget skjuta rygg, ingen skräck för dessa monsterkatter, bara nyfikenhet och längtan att umgås på samma sätt som han gjort med sina syskon några dygn tidigare. Pixie smälte först. De är nu som ni kan se på tidigare bilder de bästa vänner. Pixie har blivit lugnare och trivs mer nu än innan Picasso kom. Hon börjar ta plats igen. Det glädjer mig massor! Pollux var segare. Lillen fanns där hela tiden vart Pollux än vände sig.

När han sov vaknade han av att Picasso satt och iakttog honom eller sov bredvid honom.

När han kom hem efter att ha varit ute satt Picasso och väntade på honom och nosade mjurrade och… duckade när Pollux viftade med tassarna. Liksom en boomerang kom han tillbaka gång på gång.

Pollux var bestämd och han hade bestämt sig för att Picasso var pest och pina. Min vita kattherre flydde ut och kom in slagen och smutsig och sårig. Jag fick en känsla av någon amerikansk film där mannen går ut och avreagerar sig på någon bar och kommer hem gul och blå. Efter ett veterinärsbesök bestämde jag mig för att inte förrän han fattat att Picasso var här för att stanna så fick han gå ut igen!

Jag tvingades också sluta kela med honom då han blev riktigt odräglig och elak mot Picasso när han hade ”mig bakom sig”. Ett par helvetesveckor med en monster-katt var resultatet. Pixie och Picasso kom under tiden närmare och närmare varandra, vad göra? Jag väntade på samma sätt som när jag köpte Pollux. Denna gång jobbade någon medans jag väntade. Picasso jobbade ihärdigt på flock-konceptet.

Pollux tjurade. Picasso lekte med Pixie. Pollux iakttog dem tjurigt och på behörigt avstånd. Picasso försökte leka med Pollux och … han duckade. Aldrig med några andra ljud än små vänliga ”mjurr?” Pollux råmade som en ko och ylade som en varg och fräste som en… väldigt rädd katt. Mjurr? sa Picasso. Pollux morrade… Ja ni förstår. Hopplöst!

Varje kväll lekte Pixie och Picasso och Pollux låg och tittade på. Plötsligt började en aggressiv lek. Pollux kastade sig på Picasso och hoppade sedan lekfullt undan när Picasso vände sig mot honom.

Det var lek! Veckorna gick och morrandet slutade och nu leker båda katterna med Picasso. Ibland kommer det upp en tass från Pollux, men den lille duckar inte längre. Det är mer vänskapligt nu och det blir bättre och bättre. Jag drömmer om att hitta alla tre sovande tillsammans, men där är vi inte ännu. Men Picasso och Pollux kan sova ihop ett tag. Helst sover dock Pollux ensam. Men en bit ifrån går bra att lägga sig.

Man kan också lägga sig på ett armstöd ovanför Pollux och låta en tass falla ner på honom så man får lite kontakt.

Vi har aldrig haft det så bra med Pixie och Pollux som nu. Ibland händer det fortfarande att Pollux är dum, men Picasso brukar leka med honom på kvällarna så han blir mer och mer katt-social för varje dag som går och han är helt i harmoni igen nu. Det var väl en liten solskens historia? Nu känner ni mina 3 kissar bättre och just nu är det mycket bilder på Picasso som kommer ut. Det beror inte på att han är mer älskad än Pixie och Pollux utan att han är rörligare och därför roligare att fota just nu. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s