Höstrapport från dammen

pixie

Tjoho, gott folk!

Idag är det jag som rapporterar nästan live från dammen. Här höstfejas det vill jag lova. Det petas ner lökar och plockas löv ur dammen och somliga av oss hjälper till genom att busa lite med grästuvorna.

busig tjej i kattgården

Jo, men någon måste göra det också. Jag testar kvaliteten på gräset kan man säga oupss. lite vek där. Fast det var nog inget gräs det var en sån där iris som matte säkert inte gillar när jag böjer av. Hm… här gäller det att snabbt få hennes uppmärksamhet så den dras från irisen. Matte?

pixie_höstdag

Titta här matte på din världssnälla kattjej som bara ligger här och solar lite. Just det solar, inte förstör irisar alltså, bara solar här i lugn och ro bakom grästuvorna. Världssnäll! Sa jag det?

redan.

Titta här matte vad som stuckit upp, fokusera på de tre höger i bild är du snäll. Vad sa du? För tidigt? Men jag tycker de är fina fast de smakade inte så gott som man skulle kunna tro så de där tre till höger får nog vara ifred.

Ja, vad har vi mer gjort då? jo, matte har begravt växter… vänta… ok… förstår… inte begravt säger hon, planterat! Vi säger väl det då. Nu ska här smaskas vidare… slappas vidare menar jag förstås.

växter

slapp, slapp… och lite smask, men bara väldigt lite och bara när matte inte tittar. Så där ja, nu tittar hon bort.

I regn och rusk

Med knät i det närmaste friskt bestämde jag mig ändå för att det nog var dumt att spring upp skadan igen. Istället väcktes husets mest aktive bengalhanne och kläddes på sin lilla höstsele formligen sovande. Pantheon älskar att åka bil och han älskar att vara med oss. Min plan var att ta 2,5 km runt idag. Med kattsällskap beräknade jag tiden till en timme.

Jörgen AnderssonEn timme? Jag är förolämpad zzZZ…zzzz….Va? Nu?

 

Väl på plats duggade det rejält. Det jamades anklagande och en liten stresskänsla infann sig hos matte som plötsligt funderade över sitt beslut att väcka och släpa ut en varm, torr och nöjd katt i fuktigt och kallt klimat. Pantheon funderade också över mattes beslut.

hemlängtan

Bilen? Den bara försvann. Vänta på mig!

Det känns som att katterna ofta tror att jag har en på- och av-knapp som hanterar väder och vind.

_JBA2080 - 2016-05-19 18.47.04 kopiera

Den används dåligt. Välj ”AV”! Nu?

De tittar alltid anklagande på mig och talar ljudligt om för mig att fixa problemet. Jag går väldigt sällan ut ensam med båda bröderna längre då det verkligen kan vara en stressfaktor om väder och vind inte är med oss. Jag minns flera turer ut i skogen med ryggsäck där båda till slut klämt in sig i den lilla ryggsäcken och jag har fått lägga över något skydd högst upp och jag känner att inte ens en svans till skulle få plats i ryggsäcken. Den är inte heller gjord för 14 kilo katt och det vet jag ärligt talat inte om jag heller är gjord för. Det är tungt att gå och släpa på kan jag lova. Nåja idag var Hamilton hemma i värmen.

Jörgen Andersson

Hemlige Hamilton huserar hemma, Haha!

Efter att ha gått någon kilometer med Pantheon på dagens stig stirrar plötsligt Pantheon rakt bakåt med skräckslagen blick och där kommer en man gåendes efter oss. Jag tror säkert inte att han tänkte mörda vare sig mig eller Pantheon, men man läser så mycket så jag tog ett hastigt beslut att ändå byta spår och kastade mig över till 5 km spåret som just här gick bredvid.

Pantheon fick för sig att han kände igen sig och började springa. Det var bara att hänga på. Jag brukar aldrig  byta spår och insåg plötsligt hur tidigt i spåret jag var på 5 km. Hm… skulle jag hinna runt på den tid jag sagt till mannen? Hade han inte sagt något om en genväg om jag inte ville kämpa uppför berget. Jo visst, så med Pantheon i täten prövade vi nästa lilla nya väg.

Jörgen Andersson

Hemlige Hamilton är fortfarande hemma och myser och jag vet precis var jag är!

En liten älg hoppade förskräckt upp och försvann in i skogen. Pantheon var inte imponerad. Han pinnade på som om han inte sett den. Hm… ett vägskäl. Vänster kändes bäst. Jag tog ledningen och kastade upp Pantheon på axlarna. Orange färg på spår, tio kilometer? Jag hoppade på det gula som jag tror är 5 kilometers spåret igen.

Jag brukar hoppa av det vid ett ställe för att slippa komma ner i till staden och jag kände inte igen mig. Till slut fick jag inse att jag hade kommit för långt på spåret och redan var på väg ner mot staden. Bara att vända. Bengaler gillar inte att vända! Bengaler tycker att promenader där man vänder är totalt värdelösa. De vill upptäcka nya saker, inte gamla.

vändom

Nej, nej framåt, inte vända. Utforska!

Jag fick ta upp Pantheon på axlarna igen. Han hoppade ner och tittade på mig. Var jag galen? Vända nu? Varför då. Upp igen… Ner igen… upp igen… alltså den som tror att Bengaler är lätta att svinga upp och ner på axlarna tror fel. Det är ett styrkepass. Jag hade klätt mig alldeles för varmt. Jag skulle ju inte springa, jag skulle ju GÅ med katt. Hur mycket motion kan krävas?

hejhåhejhå

Ett, två, ett, två…… mycket motion krävs. Massor!!! hehe. Ett, två matte!

 

”Pantheon! Hoppa ner i väskan då!” Jag försökte argumentera med honom. ”Vi måste vända om vi ska hinna till husse i utsatt tid. Kom igen.” Att försöka få ner en blöt och envis katt i en liten ryggsäck är ytterligare ett motionspass. Himmel. Pantheon slet sig och rusade (något förnärmad) före mig åt rätt håll denna gång. Sedan blev han plötsligt trött. Upp på axlarna igen och så började en lustig liten färd framåt småspringande med ryggsäck och katt. Pantheon fann ro på sin kamel (kände mig som en sådan) och lade sig ner och njöt av den skumpiga utsikten.

Äntligen tillbaka till vägskälet, framåt denna gång som i det här läget skulle ha motsvarats av en högersväng från början och där bara några meter till så låg rätt spår. Pantheon hoppade ner och började gå igen. Den lille kämpen.

framåt

Kämpe, det är jag det!

Då ringer telefonen. ”Jag är klar nu och är vid bilen.” Hm… utmärkt, jag hade kommit lite längre än halvvägs på min sträcka. Jag förklarar var jag är och mannen lovar att komma och möta mig. ”Utmärkt förslag” tänkte jag när jag ögonblicket senare passerade en man som satt mitt i skogen med rökelse i en liten koja. ”Fantastiskt bra” var ett annat ord som kom till mig när jag senare träffade mannen och vi gemensamt gick förbi det ”grabbgäng” som satt och drack öl och badade i någon tunna. De var i feststämning och hade väldigt höga röster. Så skönt det är att ha en egen trygg man att ty sig till då som till skillnad från sin fru också vet exakt var han är vid varje givet ögonblick. Mannens genvägar det är något att räkna med. Det tyckte både Panthis också. Vår vanligtvis så trygga och mysiga skog kändes idag invaderad av märkliga och ljudliga människor.

Väldigt oväntat då vädret verkligen inte uppmuntrade till uteaktivitet.

Nåja, den goda nyheten är att mitt knä nu nog får anses friskt vilket innebär att jag nästa gång kan låta Pantheon ligga kvar på den mjuka och varma och sköna filten bredvid sin bror när jag vill ut i ruskväder och springa. 🙂

20170720_141043

Mjuka respektive hårda värden

Matte har fått ont i tassen, eller… förlåt benet då hon burit sten!!! Jag tycker att det är en dålig idé att bära sten när det finns en Pantheon nära! Hon har aldrig fått ont av att bära en Pantheon. Hallå Matte bär mig!

_JBA3643 - 2016-12-03 13.31.25 kopiera

Bär inte sten, bär Pantheon!

 

Det har varit uppenbart. Du har protesterat högt hela tiden när hon burit sten

_JBA9168 - 2015-12-20 13.16.38 kopiera - Kopia

Jasså? Ja, jag har bara försökt få henne att inse att det är mycket trevligare att klappa och kanske bära en Pantheon än att bära sten. ”Matte här är jag, Pantheon mjuk och fin istället för hård och tung… Kan väl inte vara ett svårt val alls?!”

_JBA3645 - 2016-12-03 13.31.29 kopiera

Mera Pantheon, mindre sten!

Jag skulle välja stenen varenda gång…

_JBA2298 - 2016-06-08 19.30.12 kopiera

Va? Hur tänker du nu?

_JBA0405 - 2016-03-12 07.37.24 kopiera

Stenen behärskar något som du inte kan Pantheon…

_JBA9166 - 2015-12-20 13.16.01 kopiera - Kopia

Jag kan allt som en sten kan! Så fräckt Pollux!

_JBA2423 - 2016-06-25 16.27.54 kopiera

Stenen kan vara tyst Pantheon… Touché!

Jörgen Andersson

Jag kan… vänta nu…  nej, det kan jag inte… Äsch… rackarns… besegrad av en sten…

Jörgen Andersson

Kom brorsan, matte har snart tröttnat på de där hårda, tysta, tunga och väldigt trista grejorna och då kommer hon tillbaka till oss, de mjuka varma och pratiga mysisarna. Vi kan vänta. Var med mig brorsan. Zzzz

ps1

Se där ja, nu somnade han och Pollux.. lyssna… han är tyst nu…

ps2

Tystare i alla fall. Jag hör honom snarka, men det är rätt så sövande. Äntligen kan jag också få sova lite och vila mina lurar. Ahhh… så skönt… Zzzzz

_JBA2422 - 2016-06-25 15.20.55 kopiera

 

 

 

 

Från monsterkatt till mönsterkatt

_JBA0025 copy

Ni som varit med länge har nog hört vilken utveckling min vita hankatt har gått igenom under åren, men då jag nyligen fick en liten påminnelse via facebook vill jag ge honom ett inlägg och verkligen trycka på vilken förändring han har gått igenom.

_JBA0031 copy

När jag såg honom första gången på Fia-hemmet (katthem) låg han ner och viftade med långa tassar. Han var själv i sin bur och ville småsmaka lite på händerna, väldigt försiktigt. Han hade höftfel så Pollux fick man bli fodervärd till. Hans blå ögon var otroligt vackra och någonstans mellan viftande försiktiga tassar, små nafs och djupblå ögon med den bestämt svarta nosen så sålde han in sig i vår familj. Vi ignorerade den varning vi fick om att han inte trivdes med hundar. En familj hade haft honom och lämnat tillbaka honom då han verkligen inte gick ihop med deras hund.

 

Pollux var nog en ensamkatt för när han fick se lilla charmiga Pixie (som då bott hemma hos oss en månad) hoppade han en meter rakt upp och sedan när han insåg hur snäll Pixie var så började han mobba henne.  Vi kämpade alla för att få ordning på det, Pixie också. Någon gång fick jag en ide om att ännu en katt kanske skulle lösa det. Jag hade fallit för en kattunge och adopterade honom, Picasso. Pollux avskydde Picasso! Han flydde ut och ville inte komma in. Det blev utegångsförbud för min vita hankatt och det resulterade i den fräsigaste och tråkigaste katt jag någonsin haft. Han blev som en vildkatt i humöret fräste och klöste.

En liten hyllning och minneskavalkad till Picasso blir det också. Det går inte att gå tillbaka till den här tiden utan att minnas honom med värme och kärlek.

Picasso kom från en stor kattfamilj och jobbade hårt på att få in både Pixie och Pollux i sin familj. Pixie blev glad att det äntligen kom en social katt och välkomnade Picasso.

Pollux var förvirrad, rädd och det visade sig i aggressivitet, men någonstans väcktes hans nyfikenhet när Pixie och Picasso lekte tillsammans och sov tillsammans. Jag såg hur förvirrad han var och hur han hela tiden på avstånd tittade på, men när Picasso närmade sig så möttes han av helveteskatten.

Men även helveteskatter sover.

vakna

*harkel* sover du?

kontakt

Så där ja, nu har jag lite fysisk kontakt

Närmare och närmare kom han. Överallt var han med sina små ”mjurr?” som ofta fick ett negativt svar.

jagserdig

Mjurr?

En dag vände det och Pollux drog igång en lek som gränsade mellan lek och allvar, men slutade i vänskap.

Picasso älskade Pollux och lärde honom att andra katter faktiskt kunde vara riktigt kul.

 

Tyvärr blev min älskade Picasso påkörd knappt två år gammal. Efter Picassos död gick både Pixie och Pollux in i ett litet vakuum. Vi flyttade till lägenhet och båda tappade lite livsgnistan, något hände med dem båda. Kombinationen av att flytta in i lägenhet och bara ha varandra var inget särskilt kul. Sedan kom bengalerna…

Tack vare Picasso var det röda mattan vad gällde Pollux. Efter att första skräcken lagt sig – för himmel vad de lät och rörde sig fort – så fanns han där. Stor och härligt lurvig att vila sig mot var han.

vadsysslardemed

barnvakt

Överallt där de är hittar man idag Pollux. Han har lärt sig leva med deras egenheter… som när Pantheon ska ha favoritplatsen…  Ingen kan ignorera en bengal som Pollux.

egokatten

I mitt stilla sinne skickar jag ett tack till min änglakatt som jobbade så hårt för detta och någonstans undrar jag också om det inte är så att han får del av det han kämpade med som Picasso.

_JBA1070 copy

Min änglakatt

För för mig finns det oerhörda likheter mellan Hamilton och Picasso. Det känns som att det är samma själ som ännu en gång hittat hem till oss och nu skördar det han sådde i en annan kattkropp. Vem vet. 🙂

 

 

Grodfilmen igen, ett försök till

Det verkar ha blivit något fel med filmlänk nr 2 i förra inlägget. Verkar också som att de som fått mail till sig och går in den vägen inte får del av uppdateringen som skett på sidan. överytan

Groda 1 är lite blyg och vill kanske helt enkelt inte vara med på film, men vi försöker igen för han simmar verkligen snyggt. Vill inte att ni missar  det. Här är han i ett sista försök att få denna film att fungera, vi håller tummarna och hoppas att ni får njuta av hans fina simtag. 🙂

Film

Grodor!

Det har flyttat in grodor i dammen. Det började med en som kom lagom till invigningen av bäcken. Vi hann starta den så hörde vi ett litet grodplask och sedan dess har han bott i dammen. När Hamilton jagar den simmar den galant ner på botten och blänger på Hamilton som genast tappar bort honom. När kusten är klar glider grodan upp och tittar med bara ögonen över ytan för att se att kusten är klar! Det är den Hamilton virrar någon annanstans.

överytan2

Hamme1

– Virrar? Jag är en jägare, de virrar inte. Men… grodor är så roliga så jag glömmer bort att vara proffsig.

groda2

Groda nr 2 i dammen kom idag nästan tillsammans med groda nr 3 som faktiskt inte är fotad ännu. De är lite större än groda nr 1. (Måste hitta bättre namn på dem).

Film 1 (kort film på dusch-badande groda nr 2)

Film 2 (lite längre film på simmande groda nr 1)

 

 

En liten ekorrtrio

En uppdatering då vi inte helt kunde hålla oss borta idag heller. Vi smög in till grannen med lite extra ekorrmat (förutom det ni ser på bild) ifall det andra skulle ha tagit slut. Det hade det inte… ekorrunge

Men…  någon kämpar i alla fall och gör sitt bästa för att det ska ta slut. Det visade sig att det fanns mycket smask i skålen när ungarna tittade närmare, skalade solrosfrön var nog det första som åts med glädje, men idag hade även russin smaskats och när vi satt och tittade på den lille slank det ner en hasselnöt. Jag vet inte om han behöver någon mer mat just nu. Vad tror ni? Kan man slinka in till grannen imorgon med ännu en påse kanske eller får vi hitta på någon ny ursäkt att träffa trion kanske. Alla förslag till ursäkter tas tacksamt emot. 😀

Klicka här för en liten ekorrfilm :  film

Lägg märke till att en av ungarna har gjort en äkta ekorrsvans genom att lägga den snyggt bakom sig. De andra båda är nog någon/ett par dagar yngre och har ännu inte lärt sig den konsten. En av dem snubblade över sin svans och den andre tappade balansen bakåt när han satt och åt, men en av dem har alltså börjat få kontroll över svansen. Det tänker man inte på att man även som ekorre måste lära sig att hantera svansen. 🙂